misscurlysue

Alla i våran familj är funtade på det viset att piller bara intas vid vissa tillfällen, tillfällen som då oftast är förknippade med sjukdom och akut smärta. Det finns ett undantag- vitaminer och mineraler som mina söner tar var dag. De är tyvärr mycket konsekventa vad gäller grönsaker och frukt- det är inget man äter i onödan i deras värld. Det hör ihop med deras handikapp, de har en helt annorlunda känselupplevelse i munnen och många saker blir därför svåra att äta. Kakor går däremot utmärkt att inmundiga, tack å lov ;)!! 

Ibland blir det ju nödvändigt att svälja ner medicin och detta sätter mig som mor och matte på hårda prov. Ingen, och jag menar verkligen ingen, sväljer ner eländet frivilligt. Vilket liv det blir!! När så det arma barnet( det är ju oftast dom som behöver) gett upp och låtit det främmande ämnet inkräkta på deras heliga kroppar så vilar hela hemmet i en välbehövlig tystnad under en lång stund...

Igår föll det sig inte bättre än att hela åtta piller skulle ner i olika magar. Ett fullkomligt unikt tillfälle hos oss kan jag lova. Äldsta sonen måste under två månader ta fyra piller om dagen, katterna skulle avmaskas och Scilla, vår vackra Scilla, har gjort sig väldigt illa i vänster bakben/höft och måste få smärtstillande( mer om Scillas skada skriver jag imorgon..). Efter en längre diskussion med sonen så gick han med på att utan bråk ta sin medicin två gånger om dagen. Jag pustade ut en stund för att sedan ta itu med de fyrbenta...

-"Leta rätt på någon av katterna" sade jag till mellanpojken. Av någon outgrundlig anledning så kan inte jag hämta katterna när det är avmaskning på gång, de verkar förstå vad som väntar och gömmer sig med stor framgång. Han kommer med Sammy som ovetandes om det förestående övergreppet spinner högt och visar upp sötaste pussmunnen. Han ser mig och tystnar tvärt( HUR KAN DE VETA VAD SOM VÄNTAR?), Jag tar honom i min famn, sätter honom mellan mina ben och kopplar ett järngrepp, bänder upp munnen och släpper ner tabletten, allt i flygande fläng då skaderisken för mig ökar dramatiskt med varje sekund som går. Nu måste katten svälja oxå...men se det tänker han inte alls det. Ut åker tabletten, katten sätter klorna i mina händer och häver sig upp ur greppet, några klor hamnar i mina lår. Djupt in i mina lår... Sonen hämtar katten igen och ett nytt försök görs. Återigen så misslyckas jag, pillret ligger halvt upplöst i mitt knä och katten återfinns efter en stunds letande under min säng. Han tänker inte komma fram frivilligt. Vi tvingar fram honom och lindar ett badlakan ganska hårt runt kroppen för att hindra klornas framfart, tvingar upp munnen och lyckas få ner pillret.

Sedan är det katten Stålis tur. Hela familjen bävar nu för den katten har mycket kraft i sina muskler och ett mycket envist drag i sin personlighet. Striden blir ungefär så som jag befarat, het och blodig men till slut så lindas även han in i ett badlakan och medan han stirrar stint på mig och öser eder över mig och mina efterkommande så trycker jag i honom pillret. Sedan kräver båda katterna att få gå ut, väl utanför dörren springer Sammy fort som en gasell bort till granntomten medan Stålis kräks upp allt....

Scilla då? Jo, jag höll fram pillret i handen och SLURP! så var den borta!!