misscurlysue

Jag har höga tankar om uppfödare som tar sin uppgift på allvar, det vill säga håller sig så långt bort från inavel som möjligt och verkligen bemödar sig om att hitta en frisk och trevlig "partner" till sin hund. Då jag drömmer om att själv tillhöra denna ädla skara en vacker dag så inser jag att en del kunskapsinhämtande är nödvändigt för egen del innan Scilla packas in i bilen för en utflykt som för alltid kommer att förändra hennes syn på vad hanhundar kan användas till. 

Häromdagen var vi ute på promenad, Scilla och jag, då vi mötte en spanielkorsning vid namn Sam. Vi brukar möta varandra ibland och hundarna hälsade glatt på varandra och vi hundägare stod en kort stund och skröt om våra fyrfota vänner. Sam är trevlig men är inte särskilt iögonfallande rent utseendemässigt men uppenbarligen har jag missat något väsentligt för plötsligt utbrister hans ägare exalterat-"Sam ska bli pappa!!!" -"Jaha..." svarar jag lite försiktigt och vet ärligt talat inte vad jag ska säga mer! Det visar sig att Sam(?!!) via nätet(?!!) har hittat sig en fästmö nere i mörkaste småland och just i detta nu är hon på väg hit! Sams husse riktigt bubblar av glädje, själv vet jag inte vad jag ska säga, jag förstår dock att Sams gener definitivt måste spridas då det ju inte finns så många hundar som är kloka nog att använda sig av nätet alldeles själva. Scilla har inte visat det minsta lilla intresse för det tänkte jag förnärmat medan vi gick hemmåt.

Dagen efter möter jag fästfolket medan de rastar av sig. Jag måste till min stora skam erkänna att jag bara stod och gapade någon sekund medan min hjärna smälte det mina ögon envist tittade på. Till slut var det bara att konstatera att världens absolut största taxtik majestätiskt gick bredvid den plötsligt ganska lilla Sam. Tiken väger minst tre gånger så mycket som Sam, är ca 40 cm hög enligt matte och är en korsning mellan strävhårig tax och golden retriever. Hon ser ut som en renrasig tax, bara väldigt mycket större. Många tankar rusar genom mitt huvud -"Det kan inte vara möjligt..vad ska jag säga? Åhh, så söta valparna kommer att bli!??" Man vill ju inte göra sig osams med folk och de hade uppenbarligen redan bestämt sig så jag brydde mig inte om att ifrågasätta deras beslut.

Hundarna var lyckligt ovetandes om mina tankar och Scilla hälsade så artigt och gjorde lekinviter, Sam som var uppfylld av sin nya status som avelshund såg sig nödgad att med artig min avstå men den ENORMA taxen tyckte att Scilla var en trevlig prick och de nosade på varandra och på spännande skalbaggar och på blommorna som vägrar vissna. Jättetaxen var en mycket trevlig hund, artig och väluppfostrad. De såg väldigt roliga ut ihop, sida vid sida gick de omkring en stund och delade livets under... Sam såg oförskämt nöjd ut när han tittade efter tikarna. "Se där ja, en av varje sort, det gillar jag. En slank jungfru och en stadig, världsvan dam." Det är gott att vara spanielkorsning ibland.

Nu är det några veckor sedan jag sist skrev något här... Tidsbrist och krånglande internet är orsaken till detta svek.
Det påstås att man måste uppdatera sin blogg ofta men jag hade nog tänkt mig att en sisådär två, tre gånger i veckan får räcka för min del. Jag hoppas innerligt att ni, kära läsare, har fördragsamhet med det och tittar in då och då.

För ca tio dagar sedan så fick jag uppleva en icke helt angenäm eftermiddag tillsammans med min älskade Scilla. Jag hade för ovanlighetens skull huvudvärk. En dundrande sådan med små blå hoppande prickar framför ögonen och ett akut illamående. Jag förstod att det är så här det känns att ha migrän och jag tyckte mycket synd om mig själv och alla andra som drabbas av detta gissel ofta. Nu är det ju som så att hur man än mår så måste hunden ut ändå... så ut gick vi, fast sakta, sakta i skogen så att Scilla kunde springa lös och roa sig medan jag led alla möjliga kval. När jag så sitter på en sten och funderar över vilken väg som går snabbast hem så ser jag i ögonvrån hur hon nosar intensivt på något, kastar en beräknande blick åt mitt håll för att sedan öppna sitt gap på vid gavel och formligen kasta i sig delikatessen. Hela tiden så har hon koll på mig och hennes blick säger mig att hon är fullt medveten om att det hon nu gör inte är riktigt godkänt... Snabbt går det och jag hinner inte stoppa henne då jag känner mig helt "väck" i huvudet.

Väl hemma igen så glömmer jag bort att hålla koll på henne trots att hon gått och hulkat lite  på hemvägen. Barnen ska ha mellis, telefonen ringer, katten vill ut... Till slut kan jag gå och vila en stund. Jag ligger i soffan och mår skrutt en bra stund innan jag registrerar ett konstigt ulkande ljud som definitivt inte hjälper min mage att känna sig lugn. Det tar några sekunder innan jag kommer på vad det handlar om, Jag kastar mig upp ur soffan, svimmar nästan på kuppen, letar med vilt stirrande ögon upp hunden i hopp om att hinna få ut henne. Med bara en meter kvar så är misslyckandet ett faktum; Scilla kräks en rejäl pöl. Nu förstår alla i hemmet vad hon ätit i skogen, nämligen väldigt mycket och lös hundskit. Doften kan ej beskrivas. Tre gånger kräks hon och det stinker obeskrivligt. Barnen försvinner som snö i juli efter att enhälligt utsett mig till saneringspatrull. De fick bre sina kvällsmackor själva. Scilla och jag sov.

-"Att ha en hund innebär ju att du knappt kan göra någonting! Du blir ju så låst! Och dyrt är det också!" fick jag höra gång på gång från omgivningen när jag lät meddela att undret var nära- jag hade nu äntligen ett liv med hund i sikte. Det är ett liv som jag längtat länge och hett efter, redan i späd ålder såg jag en framtid som kennelägare med mängder av hundar, alla var givetvis champions med diverse medaljer, lydiga och sällsynt ivriga att ta hand om en aldrig sinande ström av sanslöst gulliga valpar. Kenneln var belägen på mitt likaledes framgångsrika stuteri...

I väntan på framtidens fröjder så fick jag roa mig med familjens labradortik Stella, en fantastisk hund som än idag får mig att le när jag tänker på henne! Vilka historier det finns att berätta om henne, om ni bara visste hur klok och rolig hon var! Jag ska med glädje berätta mer om henne vid ett annat tillfälle... Stuteridrömmarna gjorde jag mitt bästa för att uppfylla, jag lärde mig allt som fanns att lära sig, blev en ganska skicklig ryttare och hade rykte om mig att vara bra med "problemhästar". Sen blev det heltidsjobb, egen lägenhet, studier och livet i allmännhet som vällde över mig, varken tid eller pengar fanns till hundar och hästar.

Sedan kom första barnet, en pojke som var underbar på alla sätt!! Jag förstod snart att min ljuvligt charmiga pojke hade diagnosen Asperger, något som expertisen sedan bekräftade ett antal år senare.
Sedan kom andra barnet, en fantastisk kille med mängder av charm!! När han blivit några år så började jag och omgivningen förstå att han också hade extra egenskaper- det visade sig vara AD/HD och autismliknande tillstånd.
Sedan kom tredje barnet, en makalöst fin tjej!! Med gott om humor och humör...
Jag valde att leva ensam med mina barn även om det skulle bli tufft ibland.

Så till alla som som sa "-HUND!? Det blir dyrt!! Ingen tid över till annat... Du blir så LÅST!!" vill jag bara säga följande; prova på att leva ensam med tre barn och lite olika handikapp på det. DET är dyrt, tidskrävande och snacka om låst... En hund är för mig "a walk in the park"... Så när livet och ekonomin äntligen kom ikapp varandra så började planeringen för en hund, och inte vilken hund som helst nej en "racerhund" skulle det vara! Så kom Scilla till oss. Kanske det blir en kennel till slut?

Scilla kompletterar vår familj på ett fantastiskt sätt, lite galen och glad( det är vi alla) fast med fyra ben. Hon slickar bort tårarna när tårna kommit i kläm, hon busar så gärna, hon håller koll på när skolbussen kommer, hon äter upp de asfula strumporna så att man slipper ha dom i skolan, en vänlig blick och slick till alla som vill ha, hon är extrafilt till sjuka barn...

Jag önskar så innerligt att hon förstår hur oändligt mycket hon betyder för oss alla här hemma.
 

Ja, så står det i min väggalmanack idag. Jag har inte riktigt klart för mig vad som förväntas av mig( ingen gala på tv...) men gör en insatts på detta vis; Föreningen Djurhjälpen ger varje år ut en fin väggalmanack vid namn Djurhjälpens kattkalender! Kolla närmare på www.djurhjalpen.nu . Som ni säkert förstår så är jag stolt innehavare av nämnda kalender, något som glädjer mina katter mycket. Jag kan riktigt se min gråa katt Stålis tala i tanken med den( enligt honom) enfaldiga hunden om hur väl de olika kattporträtten pryder köksväggen och hur gärna matte går fram dit. Han avslutar sin monolog med ett överlägset ögonkast och lämnar rummet med svansen i topp. Scilla däremot har funderat på annat under tiden, nosat runt lite på golvet och när Stålis intet ont anande reser sig så passar hon på att göra en snabb nosundersökning i kattens akterkastell. Snabb är rätta ordet för våran Stålis låter icke sådan ofinhet passera obemärkt. Högljutt talar han om vart skåpet ska stå, nämligen långt bort och gärna med hunden under.

Våran andra katt Sammy är av något mera godmodig natur och mycket god vän med Scilla. Han ser det som en absolut nödvändighet att följa med på morgonpromenaden, artigt jamande kommer han gåendes mot oss när vi kommer ut, han hälsar så fint på mig och Scilla och när vi går mot skogen så börjar han spinna. När vi så har gått några meter bryter vansinnet ut, han hoppar på Scilla och försöker brotta ner henne, hoppar ner igen och springer som en raket före oss, klättrar i träd, biter i barken, hoppar omkring med burrig svans. Han följer med oss hela vägen hur långt vi än går.

Scilla gillar verkligen sina kattkompisar! Många pussar delas ut varje dag och de kan sova tillsammans i någon säng. Gränsen går dock vid mattes säng, där har Stålis ensamrätt och ingen( knappt jag heller) har vågat ifrågasätta detta. Roligast av allt man kan göra med sina kattkompisar är ändå att springa ikapp med varandra i skogen. Första gången de gjorde det blev jag vansinnigt rädd, jag tänkte att nu vaknar väl jaktinstinkten hos Scilla och jag får bära hem slamsor av mina djupt älskade katter men icke då!! Först kommer katterna med vindens fart och efter löper Scilla( lagom fort), plötsligt tvärnitar katterna och hunden, nu är det hundens tur att bli jagad av två supersnabba hårbollar!!! Så håller de på och byter turer med varandra flera gånger!! Till slut blir Scilla så upphettsad av allt det roliga så att hon får ett riktigt stolleryck men se då klättrar katterna upp i ett träd och väntar ut henne. När lugnet återvänt så kommer de ner -Stålis är då rasande på hundens ofina uppträdande och går genast hem, Sammy går helt lugnt fram till Scilla och stryker sig mot henne, sen går de sida vid sida stigen fram, själva sinnebilden för vänskap.    

-"Även jag klarar allt på datorn!!!" brukar jag förnumstigt tala om för mina barn titt som tätt. De ser något tvivlande ut och kan ibland dra upp någon episod som inträffat när jag försökt hjälpa dottern( 8 år gammal...) att klä på någon virtuell docka på nätet. Nu kan jag dock skryta med att vara först i familjen med en egen blogg, något som säkerligen imponerar åtminstone på min farmor, katterna och hunden. Barnen påstår att deras beundran kommer att bryta fram först när jag lyckas lägga in även foton på bloggen. Jag kanske ska vara uppe hela natten bara jag lär mig detta med foton också...

Tanken är att här skall skrivas om våran hund som lystrar till namnet Scilla, uppkallad efter den vackra lilla blå vårblomman. Jag tyckte att det passade bra då hon är född sen vinter, lärde sig gå och springa när blommorna kom, är sällsynt vacker och dessutom blå, som hennes färg kallas för av hundfolk. Det var jag som enhälligt bestämde detta namn, hade barnen fått bestämma så hade hon nog hetat något mera Starwars-betonat, kanske med en dragning åt barbie-hållet. Som alla redan vet så är det dock som så att kärt barn har många namn( och hon är oss alla så oändligt kär ska ni veta) och här kommer alla hennes namn...

Mibisans Miss Curly Sue, Scilla, Racerråttan, Mattes vackra, Fladdermusöra, prinsesshunden och Struten

Scilla är en mycket skojfrisk hund som ibland imponerar med sin intelligens och ibland med sin uppenbara avsaknad av densamma. Jag tänker berätta om en episod som kanske var mer rolig än intelligent. Fast när jag tänker efter så är det kanske inte helt rättvist av mig att skriva så för hon gjorde verkligen sitt bästa för att lösa......

....Mysteriet med det trummande trädet. Anteckningar ur verkliga livet av Scilla.
Vi var ute i skogen min matte o jag. Det doftade underbart överallt och jag sprang så fort jag bara kunde, hoppade elegant över stock o sten och lyckades få matte att säga  -Åhh! flera gånger. Allt var frid och fröjd  ända tills jag gick fram till ett stort träd där det växer väldigt skojig mossa man kan slita upp o springa med i munnen. Jag hade just fått fatt på en lagom stor bit när jag hörde det. Trädet trummade. Jag stelnade till och sneglade lite på matte. Det blev tyst igen. Just som jag skulle ge mig av så började det trumma igen. En noggrann undersökning är vad som krävs tänkte jag och började nosa runt trädet och gräva i mossan. -Det är en hackspett! Titta däruppe! sa matte. Vadå uppe? Det lät ju INNE i trädet. En stålmannenblick hade varit bra att ha och jag tänkte att om jag bara stirrar tillräckligt länge på trädet ur diverse olika vinklar så kanske problemet kan lösas. -Men titta UPP ditt fån! Det är en hackspett... Mattes fåniga förslag tog jag ingen notis om, jag visste bäst själv som krävdes. Jag fällde upp mina fladdermusöron, tryckte nosen mot stammen och stirrade rakt in. På detta sätt förflyttade jag mig runt hela trädet men blev till slut tvingad att ge upp när matte ropade mig till sig. Mysteriet förblir än till denna dag olöst för nästa dag så undersökte jag trädet igen men då var det tyst. Jag stod länge vid trädet och lyssnade men nej, inget ovanligt.

Jag( matte) kan intyga att Scilla lade ned hela sin själ i sökandet efter trumman...