Att vara "kräsmagad".... 2010-09-26
Det påstås att man måste uppdatera sin blogg ofta men jag hade nog tänkt mig att en sisådär två, tre gånger i veckan får räcka för min del. Jag hoppas innerligt att ni, kära läsare, har fördragsamhet med det och tittar in då och då.
För ca tio dagar sedan så fick jag uppleva en icke helt angenäm eftermiddag tillsammans med min älskade Scilla. Jag hade för ovanlighetens skull huvudvärk. En dundrande sådan med små blå hoppande prickar framför ögonen och ett akut illamående. Jag förstod att det är så här det känns att ha migrän och jag tyckte mycket synd om mig själv och alla andra som drabbas av detta gissel ofta. Nu är det ju som så att hur man än mår så måste hunden ut ändå... så ut gick vi, fast sakta, sakta i skogen så att Scilla kunde springa lös och roa sig medan jag led alla möjliga kval. När jag så sitter på en sten och funderar över vilken väg som går snabbast hem så ser jag i ögonvrån hur hon nosar intensivt på något, kastar en beräknande blick åt mitt håll för att sedan öppna sitt gap på vid gavel och formligen kasta i sig delikatessen. Hela tiden så har hon koll på mig och hennes blick säger mig att hon är fullt medveten om att det hon nu gör inte är riktigt godkänt... Snabbt går det och jag hinner inte stoppa henne då jag känner mig helt "väck" i huvudet.
Väl hemma igen så glömmer jag bort att hålla koll på henne trots att hon gått och hulkat lite på hemvägen. Barnen ska ha mellis, telefonen ringer, katten vill ut... Till slut kan jag gå och vila en stund. Jag ligger i soffan och mår skrutt en bra stund innan jag registrerar ett konstigt ulkande ljud som definitivt inte hjälper min mage att känna sig lugn. Det tar några sekunder innan jag kommer på vad det handlar om, Jag kastar mig upp ur soffan, svimmar nästan på kuppen, letar med vilt stirrande ögon upp hunden i hopp om att hinna få ut henne. Med bara en meter kvar så är misslyckandet ett faktum; Scilla kräks en rejäl pöl. Nu förstår alla i hemmet vad hon ätit i skogen, nämligen väldigt mycket och lös hundskit. Doften kan ej beskrivas. Tre gånger kräks hon och det stinker obeskrivligt. Barnen försvinner som snö i juli efter att enhälligt utsett mig till saneringspatrull. De fick bre sina kvällsmackor själva. Scilla och jag sov.
Lät mindre mysigt det där - hoppas att ni mår bra nu i alla fall! Och apropå att uppdatera bloggen ofta; Själv är jag helnöjd om det blir två gånger i veckan, för SÅ himla olika är dagarna ändå inte... ;-)
Perla hälsar puss till syrran!
Haha, jag får å det varmaste be om ursäkt för att jag skrattar gott åt ditt blogginlägg Nina:-))). Du skriver ju så förbaskat komiskt, så jag har svårt att ta till mig din huvudvärk men förhoppningsvis har den släppt i skrivande stund:-)!!!
Och naturligtvis behöver man inte känna sig nödgad att uppdatera sin blogg varje dag.... Här hemma med - i skrivande stund 11 Whippar hemmavid - så finns det ju liksom alltid något att berätta varje dag...... så det är ju anledningen till att min blogg uppdateras så ofta:-)
Ha det nu så himla gott gotti gott gott, så ses vi ju på KM:et på lördag:-). Ska bli så kul!
Kram från gammelmatte Marie
