Villiga veterinärer.... 2012-12-09

Jag har ända sedan jag var liten drömt om att bli veterinär. Tyvärr föll mina framtidsplaner i kras redan i hyfsat späd ålder då det krävdes väldigt höga betyg i alla ämnen och jag lämnade en hel del att önska vad gäller matematiska problemlösningar. Jag lämnade grundskolan med ett mycket intetsägande betyg i matematik och en gråtande mattelärare stängde lättat dörren bakom mig. Som djurägare får man ju ändå vid speciella tillfällen den stora äran att träffa en å annan veterinär så jag kan få en glimt av vad som kunde varit, som häromveckan när min katt Sammy å det snaraste behövde träffa en i kattsjukdommar bevandrad medmänniska.
 
Vi styrde kosan till Flen där distriksveterinärerna håller hus, vi var där i somras också med samma bekymmer - Sammy vill inte äta eller dricka. Till min glädje så skulle vi få träffa min "klapp-å-klang"-veterinär - han tycker att livet är en fest och vi finner alltid en massa olika men lika intressanta diskussionsämnen varje gång. När vi kom så var där en dam som inte gärna ville åka hem med sin hund, hon kände ett starkt behov av att ställa samma fråga om och om igen... Efter säkert tio minuters dividerande så tröttnade "min" veterinär, han såg att vi satt och väntade, men att bli av med gumman visade sig vara lättare sagt än gjort. Till slut så erbjöd han henne armen och de gick fram till en dörr.
- Så där! Nu får du prata med en annan veterinär en stund! försökte han glatt.
- Varför det? undrade gumman
- För att han är mycket snyggare än jag! vrålade han glatt till svar.
På detta kunde damen inte finna något lämpligt svar så hon traskade snällt in.
 
Väl inne i undersökningsrummet så kunde han och jag gå löst på diverse olika samtalsämnen medan katten Sammy undersöktes. Jag berättade en fullkomligt sann historia ur mitt liv som gladde honom ofantligt - här är den!
 
Jag var på semester i Ungern, min sambos föräldrar kom därifrån så varje år åkte vi dit för att njuta av all den gästfrihet som stod till buds för oss svenskar. Denna gästfrihet tog sig ibland rent monumentala proportioner - svenskar stod mycket högt på "tycka-om" listan tack vare Raoul Wallenberg (han räddade många ungrare från koncentrationslägren) och det fanns tillochmed en svampsallad och en hamburgare (med ananas på) uppkallad efter Sverige. Vi bjöds på mat och sprit var vi än dök upp. Nu föll det sig inte bättre än att jag åkte på en kraftig urinvägsinfektion, det var inte första gången så jag kände igen alla symptomen. Jag blev snabbt sämre och förstod att medicin var av nöden och det omedelbart, dock så drog jag mig lite för att framföra detta då jag förstod att hela byn omedelbart skulle engagera sig (ja HELA BYN, det är inte påhittat...) Det fanns bara en telefon i byn och närmaste sjukhus låg långt bort så hela dagen skulle gå åt. Nu visade det sig att det kanske kunde gå att ordna ändå enligt släkten, jag skulle bara ligga lugnt och vila så skulle de ta hand om resten - de hade fått höra att det fanns en läkare som bodde hyfsat nära, han skulle säkert hjälpa till för jag var ju svenska gubevars. Släkten åkte iväg för att inhämta recept och medicin. Jag var fundersam över att jag inte skulle med men lugnades med att min beskrivning av krämpan och mina tidigare erfarenheter av densamma gjorde det hela okomplicerat. Tre timmar senare kom de tillbaka och med sig hade de tre stora piller.
- Pencillin! meddelade de i samlad tropp.
- Tack! sa jag och knaprade i mig tabletterna som var så stora att de fick delas för att kunna sväljas.
 
Jag blev snabbt bättre och vi kunde fortsätta med trevliga begivenheter runt om i Ungern. Inte förrän vi skulle resa hem fick veta vem doktorn var.... Det var veterinären!! Och pencillinet var...hästpencillin!!
 
Han skrattade gott åt min historia och sade sedan att det nog var tur att just veterinären kurerade mig annars hade jag förmodligen fått sitta i karantän vid hemkomsten!! Detta skedde ju på den tiden då Ungern led av kommuniststyre och fick man sjukhusvård i ett öststatsland blev det karantän i två veckor här i Sverige!! Anledningen till att han visste detta var att han själv vid ett besök i sitt gamla hemland Polen för många år sedan lyckades bryta foten - samma visa som för mig med långa avstånd så valet föll på ortens veterinär! Foten lappades ihop och smärtstillande preparat värdigt en ko skrevs ut.
 
Vi skrattade gott åt våra historier!!
 
Ni kanske undrar hur det gick för katten Sammy? Jo det är väl som så att min fina kisse lider av epilepsi, vi ska nu vänta lite och fundera över om medicinering kommer att fungera på honom... Det är inte så lätt med utekatter som försvinner lite då och då, dessutom måste han vara innekatt den första tidennär medicineringen börjar och det är INTE lätt med Sammy... Framtiden får utvisa hur vi gör. Just nu mår han som en prins!!
 
 
  

RSS 2.0