Att bli stoppad av en vallhund 2010-10-29
Nu kommer då den utlovade dokumentationen av Scillas äventyr- först hos hundvakten sedan vidare till veterinären och till sist de ytterst stillsamma promenaderna hemmavid. Det sistnämda är något katterna har mycket svårt att begripa, en hundkompis som inte springer?! "Köp en ny" tycks de tänka,-"aldrig i livet!" svarar jag. De ser mig då djupt i ögonen, suckar och bestämmer sig för att ytterligare en gång ha fördragsamhet med den oföretagsamma matten.
Det var i måndags som det hände. Jag skulle först på möte med mina kollegor och sedan skulle jag raskt till doktorn med äldsta sonen. Han har en längre period lidit av migrän, yrsel och illamående och nu ska det utredas. Då jag förstod att det skulle bli livat värre och ta lång tid hos läkarn( blodprov skulle tas..) så lämnades Scilla hos goda vänner tidigt på morgonen. Hon har varit på besök hos dom många gånger och det finns oxå en lekkamrat vid namn Gåva så tiden skulle nog gå fort för henne trodde jag. Väl inne hos doktorn så stänger jag av mobilen och den förblir avstängd flera timmar då sonen , precis som jag misstänkt, absolut ICKE tänker samarbeta. När mobilen sätts igång så kommer samtalet som vände uppochner på tillvaron en stund....
-"Scilla har brutit benet!" ylar hundvakten fullkomligt förkrossad. Bit för bit nystas det hela upp, det är inte helt enkelt då jag blir lite chockad och hon naturligtvis är jätteledsen. Till slut utkristalliseras vad som hänt och så här var det- Scilla och Gåva( stor korsning mellan labbe, tervueren, sheltie, doberman och ganska överviktig) latar sig på köksgolvet när dörren öppnas av en besökare som ju givetvis måste hälsas välkommen på alla möjliga hundsätt. Ytterdörren står öppen och hundarna springer ut. Besökaren tänker inte mer på det och går in och stänger dörren bakom sig. Scilla upptäcker rätt snart att ingen tänker stoppa henne vid tomtgränsen och ger sig glad i hågen ut på äventyr i samhället, Gåva som kan gränsen stannar hemma. När det uppdagas att en hund saknas så blir det ett väldigt spring och ropande, och Scilla som vet att det ibland finns godis när man kommer fort sätter full fart på tassarna. Hon kommer från landsvägen( jag ryser...) och det går undan...
Gåva ser nu att hon har en uppgift att fylla mitt i denna kalabalik, hon beräknar avstånd och hastighet och placerar sig med beslutsam min mitt i den beräknade anloppsbanan( hon har gjort så förr..) och spänner sig inför smällen....och det smäller rejält. Ett högt klonkande ljud följs av Scillas vrål och skrik, hon drar upp vänster bak och skakar som ett asplöv. Två timmar senare vill hon fortfarande inte stödja på benet, skakar och gnyr. Det är nu jag får samtalet och jag åker genast dit. Väl framme kan jag konstatera att benet är helt och tassen ok, problemet verkar sitta högre upp i höften eller bäckenet. Letandet efter en veterinär tar sin början och det blir givetvis ett besök hos en sådan.
Hvarsta veterinärklinik i Eskilstuna får den stora äran att ha Scilla som patient och det konstateras att hon har fått en rejäl muskelbristnig vid höften, det kan eventuellt vara en spricka i bäckenet men det hålls för mindre troligt. Hursomhelst så är det samma behandling nämligen de i början nämda stillsamma promenaderna och smärtstillande piller som smakar lever. Vi aktiverar henne så gott det går med hjärngympa( bortkastad tid enligt katterna) och massor med kel... Det märks att hon har ont men det hon lider mest av är att hon inte kan hoppa upp i lillhusses säng själv. Då ser ögonen så ledsna ut så att våra hjärtan smälter och vi lyfter upp henne, hon gräver ner sig och sover tungt, en läkande sömn...
Det var i måndags som det hände. Jag skulle först på möte med mina kollegor och sedan skulle jag raskt till doktorn med äldsta sonen. Han har en längre period lidit av migrän, yrsel och illamående och nu ska det utredas. Då jag förstod att det skulle bli livat värre och ta lång tid hos läkarn( blodprov skulle tas..) så lämnades Scilla hos goda vänner tidigt på morgonen. Hon har varit på besök hos dom många gånger och det finns oxå en lekkamrat vid namn Gåva så tiden skulle nog gå fort för henne trodde jag. Väl inne hos doktorn så stänger jag av mobilen och den förblir avstängd flera timmar då sonen , precis som jag misstänkt, absolut ICKE tänker samarbeta. När mobilen sätts igång så kommer samtalet som vände uppochner på tillvaron en stund....
-"Scilla har brutit benet!" ylar hundvakten fullkomligt förkrossad. Bit för bit nystas det hela upp, det är inte helt enkelt då jag blir lite chockad och hon naturligtvis är jätteledsen. Till slut utkristalliseras vad som hänt och så här var det- Scilla och Gåva( stor korsning mellan labbe, tervueren, sheltie, doberman och ganska överviktig) latar sig på köksgolvet när dörren öppnas av en besökare som ju givetvis måste hälsas välkommen på alla möjliga hundsätt. Ytterdörren står öppen och hundarna springer ut. Besökaren tänker inte mer på det och går in och stänger dörren bakom sig. Scilla upptäcker rätt snart att ingen tänker stoppa henne vid tomtgränsen och ger sig glad i hågen ut på äventyr i samhället, Gåva som kan gränsen stannar hemma. När det uppdagas att en hund saknas så blir det ett väldigt spring och ropande, och Scilla som vet att det ibland finns godis när man kommer fort sätter full fart på tassarna. Hon kommer från landsvägen( jag ryser...) och det går undan...
Gåva ser nu att hon har en uppgift att fylla mitt i denna kalabalik, hon beräknar avstånd och hastighet och placerar sig med beslutsam min mitt i den beräknade anloppsbanan( hon har gjort så förr..) och spänner sig inför smällen....och det smäller rejält. Ett högt klonkande ljud följs av Scillas vrål och skrik, hon drar upp vänster bak och skakar som ett asplöv. Två timmar senare vill hon fortfarande inte stödja på benet, skakar och gnyr. Det är nu jag får samtalet och jag åker genast dit. Väl framme kan jag konstatera att benet är helt och tassen ok, problemet verkar sitta högre upp i höften eller bäckenet. Letandet efter en veterinär tar sin början och det blir givetvis ett besök hos en sådan.
Hvarsta veterinärklinik i Eskilstuna får den stora äran att ha Scilla som patient och det konstateras att hon har fått en rejäl muskelbristnig vid höften, det kan eventuellt vara en spricka i bäckenet men det hålls för mindre troligt. Hursomhelst så är det samma behandling nämligen de i början nämda stillsamma promenaderna och smärtstillande piller som smakar lever. Vi aktiverar henne så gott det går med hjärngympa( bortkastad tid enligt katterna) och massor med kel... Det märks att hon har ont men det hon lider mest av är att hon inte kan hoppa upp i lillhusses säng själv. Då ser ögonen så ledsna ut så att våra hjärtan smälter och vi lyfter upp henne, hon gräver ner sig och sover tungt, en läkande sömn...
Pillertrillarfamiljen
Alla i våran familj är funtade på det viset att piller bara intas vid vissa tillfällen, tillfällen som då oftast är förknippade med sjukdom och akut smärta. Det finns ett undantag- vitaminer och mineraler som mina söner tar var dag. De är tyvärr mycket konsekventa vad gäller grönsaker och frukt- det är inget man äter i onödan i deras värld. Det hör ihop med deras handikapp, de har en helt annorlunda känselupplevelse i munnen och många saker blir därför svåra att äta. Kakor går däremot utmärkt att inmundiga, tack å lov ;)!!
Ibland blir det ju nödvändigt att svälja ner medicin och detta sätter mig som mor och matte på hårda prov. Ingen, och jag menar verkligen ingen, sväljer ner eländet frivilligt. Vilket liv det blir!! När så det arma barnet( det är ju oftast dom som behöver) gett upp och låtit det främmande ämnet inkräkta på deras heliga kroppar så vilar hela hemmet i en välbehövlig tystnad under en lång stund...
Igår föll det sig inte bättre än att hela åtta piller skulle ner i olika magar. Ett fullkomligt unikt tillfälle hos oss kan jag lova. Äldsta sonen måste under två månader ta fyra piller om dagen, katterna skulle avmaskas och Scilla, vår vackra Scilla, har gjort sig väldigt illa i vänster bakben/höft och måste få smärtstillande( mer om Scillas skada skriver jag imorgon..). Efter en längre diskussion med sonen så gick han med på att utan bråk ta sin medicin två gånger om dagen. Jag pustade ut en stund för att sedan ta itu med de fyrbenta...
-"Leta rätt på någon av katterna" sade jag till mellanpojken. Av någon outgrundlig anledning så kan inte jag hämta katterna när det är avmaskning på gång, de verkar förstå vad som väntar och gömmer sig med stor framgång. Han kommer med Sammy som ovetandes om det förestående övergreppet spinner högt och visar upp sötaste pussmunnen. Han ser mig och tystnar tvärt( HUR KAN DE VETA VAD SOM VÄNTAR?), Jag tar honom i min famn, sätter honom mellan mina ben och kopplar ett järngrepp, bänder upp munnen och släpper ner tabletten, allt i flygande fläng då skaderisken för mig ökar dramatiskt med varje sekund som går. Nu måste katten svälja oxå...men se det tänker han inte alls det. Ut åker tabletten, katten sätter klorna i mina händer och häver sig upp ur greppet, några klor hamnar i mina lår. Djupt in i mina lår... Sonen hämtar katten igen och ett nytt försök görs. Återigen så misslyckas jag, pillret ligger halvt upplöst i mitt knä och katten återfinns efter en stunds letande under min säng. Han tänker inte komma fram frivilligt. Vi tvingar fram honom och lindar ett badlakan ganska hårt runt kroppen för att hindra klornas framfart, tvingar upp munnen och lyckas få ner pillret.
Sedan är det katten Stålis tur. Hela familjen bävar nu för den katten har mycket kraft i sina muskler och ett mycket envist drag i sin personlighet. Striden blir ungefär så som jag befarat, het och blodig men till slut så lindas även han in i ett badlakan och medan han stirrar stint på mig och öser eder över mig och mina efterkommande så trycker jag i honom pillret. Sedan kräver båda katterna att få gå ut, väl utanför dörren springer Sammy fort som en gasell bort till granntomten medan Stålis kräks upp allt....
Scilla då? Jo, jag höll fram pillret i handen och SLURP! så var den borta!!
Ibland blir det ju nödvändigt att svälja ner medicin och detta sätter mig som mor och matte på hårda prov. Ingen, och jag menar verkligen ingen, sväljer ner eländet frivilligt. Vilket liv det blir!! När så det arma barnet( det är ju oftast dom som behöver) gett upp och låtit det främmande ämnet inkräkta på deras heliga kroppar så vilar hela hemmet i en välbehövlig tystnad under en lång stund...
Igår föll det sig inte bättre än att hela åtta piller skulle ner i olika magar. Ett fullkomligt unikt tillfälle hos oss kan jag lova. Äldsta sonen måste under två månader ta fyra piller om dagen, katterna skulle avmaskas och Scilla, vår vackra Scilla, har gjort sig väldigt illa i vänster bakben/höft och måste få smärtstillande( mer om Scillas skada skriver jag imorgon..). Efter en längre diskussion med sonen så gick han med på att utan bråk ta sin medicin två gånger om dagen. Jag pustade ut en stund för att sedan ta itu med de fyrbenta...
-"Leta rätt på någon av katterna" sade jag till mellanpojken. Av någon outgrundlig anledning så kan inte jag hämta katterna när det är avmaskning på gång, de verkar förstå vad som väntar och gömmer sig med stor framgång. Han kommer med Sammy som ovetandes om det förestående övergreppet spinner högt och visar upp sötaste pussmunnen. Han ser mig och tystnar tvärt( HUR KAN DE VETA VAD SOM VÄNTAR?), Jag tar honom i min famn, sätter honom mellan mina ben och kopplar ett järngrepp, bänder upp munnen och släpper ner tabletten, allt i flygande fläng då skaderisken för mig ökar dramatiskt med varje sekund som går. Nu måste katten svälja oxå...men se det tänker han inte alls det. Ut åker tabletten, katten sätter klorna i mina händer och häver sig upp ur greppet, några klor hamnar i mina lår. Djupt in i mina lår... Sonen hämtar katten igen och ett nytt försök görs. Återigen så misslyckas jag, pillret ligger halvt upplöst i mitt knä och katten återfinns efter en stunds letande under min säng. Han tänker inte komma fram frivilligt. Vi tvingar fram honom och lindar ett badlakan ganska hårt runt kroppen för att hindra klornas framfart, tvingar upp munnen och lyckas få ner pillret.
Sedan är det katten Stålis tur. Hela familjen bävar nu för den katten har mycket kraft i sina muskler och ett mycket envist drag i sin personlighet. Striden blir ungefär så som jag befarat, het och blodig men till slut så lindas även han in i ett badlakan och medan han stirrar stint på mig och öser eder över mig och mina efterkommande så trycker jag i honom pillret. Sedan kräver båda katterna att få gå ut, väl utanför dörren springer Sammy fort som en gasell bort till granntomten medan Stålis kräks upp allt....
Scilla då? Jo, jag höll fram pillret i handen och SLURP! så var den borta!!
En tid av förändring 2010-10-18
Efter att jag skrivit förra inlägget så bad min dotter mig så snällt att läsa det högt för henne. Vad gör man då som engagerad förälder? Jo, man läser... Först för enbart dottern sedan utökades skaran av åhörare till att bestå av Scilla, resten av barnen och en av katterna. Att barnen hade utbyte av det hela förstod jag då de ju kan förstå det vi i dagligt tal kallar svenska, vad åhörarna med fyra ben fick ut av det hela ansåg jag just då vara något oklart. Katten stirrade kärleksfullt på mig och när jag för en kort sekund tittade upp så stirrade han för säkerhets skull mycket kärleksfullt även på den tomma matskålen. Aha, tänkte jag, katten tycker det är matdags. Han såg att jag förstod och började spinna högt. Barnen tjatade om att jag var tvungen att läsa en gång till, alla hade ju inte varit med från början...
Jag läste då självklart en gång till, nöjd över att barnen faktiskt ville lyssna till sin mor när hon läser sina egna alster. Katten fortsatte att stirra fast nu med ett visst missnöje i sina vackra ögon. Halvvägs genom högläsningen sätter han i halsen, hostar högt och ser ytterst grinig ut. En kall blick riktas mot mig medan han lämnar köket. Hela tiden sitter Scilla alldeles stilla bredvid mig, öronen står rakt upp och hon tittar på oss alla i tur och ordning. När så läsestunden är över så tänker alla barn gå till sina rum och de lovar att ABSOLUT inte spela x-box eller titta på tv... Scilla går till sin hög av leksaker, tuggar lite, nosar lite.
Sedan börjar det som gör att jag nu förstår att min hund kan avkoda stora delar av det svenska språket. HON BJUDER IN ALLA TILL LEK!! Och så har det fortsatt! Jag som förut hade en soffpotatis inomhus har nu fullt sjå att hinna med alla dragkamper och vilda brottningsmatcher!! Det tar aldrig slut ska ni veta. När barnen kommer hem från skolan så möter hon dom hoppandes med en leksak i munnen och de stunder ingen leker med henne sitter hon och ser ganska moloken ut. Hon springer efter bollar, försöker smyga på katten, lägger leksaker i våra knän när vi tittar på tv, attackerar intet ont anande leksaker och barn, det är kort sagt full rulle inomhus. Och utomhus också för den delen.
Jag undrar så hur hon tänkte och kände när jag läste högt om hennes ovilja att leka inomhus och att barnen så gärna skulle vilja leka mera med henne inne i stugvärmen tex. när det regnar... Blev hon ledsen? Eller fick hon en AHA-upplevelse i stil med"- FÅR JAG DET!? HÄÄÄÄRLIGT!!" Jag tror mest på det sistnämda, det är nog mer "hundigt" att tänka positivt.
Jag läste då självklart en gång till, nöjd över att barnen faktiskt ville lyssna till sin mor när hon läser sina egna alster. Katten fortsatte att stirra fast nu med ett visst missnöje i sina vackra ögon. Halvvägs genom högläsningen sätter han i halsen, hostar högt och ser ytterst grinig ut. En kall blick riktas mot mig medan han lämnar köket. Hela tiden sitter Scilla alldeles stilla bredvid mig, öronen står rakt upp och hon tittar på oss alla i tur och ordning. När så läsestunden är över så tänker alla barn gå till sina rum och de lovar att ABSOLUT inte spela x-box eller titta på tv... Scilla går till sin hög av leksaker, tuggar lite, nosar lite.
Sedan börjar det som gör att jag nu förstår att min hund kan avkoda stora delar av det svenska språket. HON BJUDER IN ALLA TILL LEK!! Och så har det fortsatt! Jag som förut hade en soffpotatis inomhus har nu fullt sjå att hinna med alla dragkamper och vilda brottningsmatcher!! Det tar aldrig slut ska ni veta. När barnen kommer hem från skolan så möter hon dom hoppandes med en leksak i munnen och de stunder ingen leker med henne sitter hon och ser ganska moloken ut. Hon springer efter bollar, försöker smyga på katten, lägger leksaker i våra knän när vi tittar på tv, attackerar intet ont anande leksaker och barn, det är kort sagt full rulle inomhus. Och utomhus också för den delen.
Jag undrar så hur hon tänkte och kände när jag läste högt om hennes ovilja att leka inomhus och att barnen så gärna skulle vilja leka mera med henne inne i stugvärmen tex. när det regnar... Blev hon ledsen? Eller fick hon en AHA-upplevelse i stil med"- FÅR JAG DET!? HÄÄÄÄRLIGT!!" Jag tror mest på det sistnämda, det är nog mer "hundigt" att tänka positivt.
Leka? 2010-10-11
Våran Scilla är underbar på alla vis men hon har en egenskap som enligt mina barn skulle kunna utvecklas något mera...Det är det här med leken inomhus. Hon har från att hon kom till oss varit "whippetvärdig" och kan bara vid enstaka tillfällen tänka sig att sjunka så lågt att hon leker inomhus. Barnen får jobba hårt om det ska bli någon action, det kan krävas mutor i form av godis. De gör verkligen allt för att Scilla ska få fart på benen, de gömmer godis( mycket uppskattat), de rullar bollar( konstigt och något man behöver sitta och tänka på en stund), de viftar med favoritsakerna och kastar iväg( jättekonstigt för det mesta, ibland hämtas det tillbaka), de låtsas äta upp favorisakerna( fruktansvärt. Ibland görs desperata hjälpinsatser). Det absolut bästa sättet att få fart på det förnäma hundskrället är att kura ihop sig på golvet och pipa... Då sparas det icke på resurserna, hon hoppar på oss, hon gräver, hon tar tag i håret och drar, hon trycker sig in under "piparn" och utnyttjar sin väldiga kraft till hävstångsprincipen... Fast efter en stund så tycker hon att det räcker och vill gärna gosa lite istället.
Utomhus är det en annan femma. Fullt ös och alla som vill får vara med. Pinnar, barn, kottar, matte, älgskit, alla vi möter, mossa, stora och små stenar.... Allt kan användas!! Till och med en o annan boll som rullar. Till slut är det vi människor som tröttnar och bara vill gosa istället. Då får vi nöja oss med att titta på när hon hoppar högt och långt och springer jättefort, stoppar nosen i vattnet och blåser bubblor( jo, det gör hon faktiskt) och gräver snabbt som bara den. En vinthund "in action" är ju så makalöst vacker att se på så tiden går fort kan jag lova.
Väl inomhus igen så transformeras hon till en soffpotatis av högsta dignitet. Hon intar de mest märkliga positioner och sover... När så kvällen närmar sig läggdags även för matte så vaknar hon till, kikar "under lugg" på mig, trycker hårt med tassarna på mig, biter uppmanande i luften, knorrar och pratar,viftar på svansen. Om jag svarar på lekinviten så kan lova att fjädrarna i soffan får sig en omgång av en hysteriskt leksugen whippet. Natten är hennes lektid, iallafall inomhus. Utomhus är det ju mörkt!! Där kan man ju inte leka...
Utomhus är det en annan femma. Fullt ös och alla som vill får vara med. Pinnar, barn, kottar, matte, älgskit, alla vi möter, mossa, stora och små stenar.... Allt kan användas!! Till och med en o annan boll som rullar. Till slut är det vi människor som tröttnar och bara vill gosa istället. Då får vi nöja oss med att titta på när hon hoppar högt och långt och springer jättefort, stoppar nosen i vattnet och blåser bubblor( jo, det gör hon faktiskt) och gräver snabbt som bara den. En vinthund "in action" är ju så makalöst vacker att se på så tiden går fort kan jag lova.
Väl inomhus igen så transformeras hon till en soffpotatis av högsta dignitet. Hon intar de mest märkliga positioner och sover... När så kvällen närmar sig läggdags även för matte så vaknar hon till, kikar "under lugg" på mig, trycker hårt med tassarna på mig, biter uppmanande i luften, knorrar och pratar,viftar på svansen. Om jag svarar på lekinviten så kan lova att fjädrarna i soffan får sig en omgång av en hysteriskt leksugen whippet. Natten är hennes lektid, iallafall inomhus. Utomhus är det ju mörkt!! Där kan man ju inte leka...
Torrfoder eller färsk rådjurstek? 2010-10-06
I lördags var det klubbmästerskap i Norrköping och Scilla sprang för glatta livet! Hon är så superfokuserad och snabb när hon springer så hoppet finns om en karriär som kapplöpningshund!! Med hem kom en vinst bestående av pipben, godis, lyxmat, allt nerlagt i en liten korg. Tack alla klubbkamrater för en trevlig dag! Snacka om att man får mersmak!
Jag har funderat väldigt mycket på det här med foder till hunden... Är det verkligen roligt med torra kulor? Är det roligare med samma kulor fast uppblötta med vatten? Hur nyttigt är det på en skala? Och hur mycket protein och fett från lämpliga källor finns det i konserverna? Många frågor och svaren får man vara lite envis för att hitta. Är dock övertygad om att så naturligt som möjligt är det bästa så nu ska jag lära mig allt som går att lära om hundens behov och bli en "BARFARE". Så tips på lämplig litteratur och ev. kurser mottages tacksamt!! Kanske du har egna erfarenheter som du vill dela med dig av? Väntar med spänning...
Scilla är mycket intresserad av allt som kan sväljas så jag räknar med att en förändrad kost inte ska vara några problem. Faktum är att hon med glädje skulle kasta sig över matskålen om så pinnar och kottar överströsslade med lite mossa var det som erbjöds för dagen. Kanske lite harkulor oxå för den lena känslans skull. Just nu ligger hon och demolerar ett märgben. Hon verkar ta i lite extra, kanske hon tänker på de tre läckra rådjurstekarna som hon INTE fick springa efter i morse. De hoppade fram precis framför oss och sprang iväg med långa, eleganta språng. Några meter efter kom Scilla med lika imponerande språng och öronen på skaft! Jag ropade EN gång på henne, hon vände om och kom till mig! Duktig duktig hund och mängder av godis!!
Eftersom vi nu är inne på foder så måste jag nog få presentera en av Scillas stora idoler-"HON SOM KLIPPER GRÄSMATTORNA". Aldrig tidigare har väl en fastighetsskötare blivit så hyllad!! Scilla bara måste hälsa varje gång och glufsar glatt i sig det goda goda gräset. Gräsleverantören själv är inte svårflirtad alls då hon haft en whippet tidigare så båda är lika lyckliga när de möts. Jag misstänker att den perfekta måltiden för Scilla består av klippt gräs, några kottar och färsk rådjurstek...avslutas med några klappar och en mjuk soffa eller säng....mmm
Jag har funderat väldigt mycket på det här med foder till hunden... Är det verkligen roligt med torra kulor? Är det roligare med samma kulor fast uppblötta med vatten? Hur nyttigt är det på en skala? Och hur mycket protein och fett från lämpliga källor finns det i konserverna? Många frågor och svaren får man vara lite envis för att hitta. Är dock övertygad om att så naturligt som möjligt är det bästa så nu ska jag lära mig allt som går att lära om hundens behov och bli en "BARFARE". Så tips på lämplig litteratur och ev. kurser mottages tacksamt!! Kanske du har egna erfarenheter som du vill dela med dig av? Väntar med spänning...
Scilla är mycket intresserad av allt som kan sväljas så jag räknar med att en förändrad kost inte ska vara några problem. Faktum är att hon med glädje skulle kasta sig över matskålen om så pinnar och kottar överströsslade med lite mossa var det som erbjöds för dagen. Kanske lite harkulor oxå för den lena känslans skull. Just nu ligger hon och demolerar ett märgben. Hon verkar ta i lite extra, kanske hon tänker på de tre läckra rådjurstekarna som hon INTE fick springa efter i morse. De hoppade fram precis framför oss och sprang iväg med långa, eleganta språng. Några meter efter kom Scilla med lika imponerande språng och öronen på skaft! Jag ropade EN gång på henne, hon vände om och kom till mig! Duktig duktig hund och mängder av godis!!
Eftersom vi nu är inne på foder så måste jag nog få presentera en av Scillas stora idoler-"HON SOM KLIPPER GRÄSMATTORNA". Aldrig tidigare har väl en fastighetsskötare blivit så hyllad!! Scilla bara måste hälsa varje gång och glufsar glatt i sig det goda goda gräset. Gräsleverantören själv är inte svårflirtad alls då hon haft en whippet tidigare så båda är lika lyckliga när de möts. Jag misstänker att den perfekta måltiden för Scilla består av klippt gräs, några kottar och färsk rådjurstek...avslutas med några klappar och en mjuk soffa eller säng....mmm
Gratis cirkus i skogen kl 10.00 2010-10-01
Så har vi då klarat av ytterligare en promenad i skogen. Det kan tyckas att det inte borde vara något att hurra för och egentligen kan jag nog hålla med. Man sätter på halsband och koppel, går ut genom dörren, riktar in stegen mot skogen och på lämplig plats släpper man sin hund lös en stund och går sedan hem. Hunden är då givetvis med tillbaka hem...
Eller så kan man göra så här; halsband och koppel på och ut genom dörren. Där ser Scilla genast sin "skattgömma"( hon får lägga alla fina pinnar, kottar och övriga dyrgripar på en särskild plats) och gör ett enormt känguruhopp ända fram dit. Hon letar glatt snörvlandes fram favoriten, en lååång barkslamsa och börjar skaka den ordentligt. När hon gör så så blir den till en piska, och den piskar till hennes rumpa gång på gång. Hennes blickar säger mig att hon misstänker att det är jag som ställer till med eländet, hon blänger ordentligt på mig innan det är dags att gå vidare mot skogen. Vi kommer in på stigen, jag släpper henne( jag har tränat grymt mycket inkallning ska ni veta) och njuter i fulla drag av skogsdofter och sol...
Då hör jag hur det dundrar av tassar i marken, fort går det!! Scilla står framför mig och spanar efter det vindsnabba, jag spanar också. Det är katten Sammy!! Som en furie tar han sig fram bland löv och pinnar! "SKOJ!!" tänker Scilla och lägger in högsta busväxeln, de springer fort fort tillsammans och det prasslar så underbart! De två brukar ju busa i skogen men idag var det något alldeles extra. De rusar omkring, fram och tillbaka medan jag traskar vidare och muttrar "tusan att jag glömde kameran..." Katten klättrar i träd, han hoppar på Scilla när hon far förbi, han springer ikapp med henne medan Scilla mest rusar runt som en tok med olika pinnar och kottar i munnen. De har verkligen vansinnigt roligt ihop! Jag skrattar gott åt deras upptåg. Det är verkligen fantastiskt med djur i hemmet!
Vi går upp på berghällen( eller rättare sagt jag går, de rusar) och njuter av naturen när den är som bäst. Solen lyser och Scilla är så makalöst vacker med glansig päls! När det så är dags att gå hem igen så kommer nästa fyrfoting! Han har smygit efter oss hela vägen och nu tänker han också leka. Stålis kastar sig in allt det roliga och Scilla och Sammy får nu förnyade krafter att fortsätta! Det är katter överallt, högt och lågt och en tokrolig hund som är i sitt esse! I mitten sitter jag och gapskrattar!
Då kommer en äldre man knallandes, han bor nästgårds och vi har träffat på honom emellanåt på promenaderna. Jag har aldrig sett honom le och han tycker att ett litet muttrande är allt som behövs när man hälsar. Det syns tydligt vad han tycker om att möta en hund i skogen( inte trevligt), Scilla har inte tid att hälsa så hon springer förbi honom på betryggande avstånd. Han stannar till, förmodligen för att framföra vissa klagomål när han får syn på katterna. Ögonbrynen åker upp ett snäpp när hunden blir jagad några meter av Stålis. Sammy väntar bakom en sten, kastar sig fram och klamrar sig fast på Scilla och får sig en kort ridtur. Jag kan inte låta bli att skratta högt. -"Det var som fan" sa gubben och gick sin väg. Jag tror faktiskt att det frustande ljudet han presterade var ett skratt.
Eller så kan man göra så här; halsband och koppel på och ut genom dörren. Där ser Scilla genast sin "skattgömma"( hon får lägga alla fina pinnar, kottar och övriga dyrgripar på en särskild plats) och gör ett enormt känguruhopp ända fram dit. Hon letar glatt snörvlandes fram favoriten, en lååång barkslamsa och börjar skaka den ordentligt. När hon gör så så blir den till en piska, och den piskar till hennes rumpa gång på gång. Hennes blickar säger mig att hon misstänker att det är jag som ställer till med eländet, hon blänger ordentligt på mig innan det är dags att gå vidare mot skogen. Vi kommer in på stigen, jag släpper henne( jag har tränat grymt mycket inkallning ska ni veta) och njuter i fulla drag av skogsdofter och sol...
Då hör jag hur det dundrar av tassar i marken, fort går det!! Scilla står framför mig och spanar efter det vindsnabba, jag spanar också. Det är katten Sammy!! Som en furie tar han sig fram bland löv och pinnar! "SKOJ!!" tänker Scilla och lägger in högsta busväxeln, de springer fort fort tillsammans och det prasslar så underbart! De två brukar ju busa i skogen men idag var det något alldeles extra. De rusar omkring, fram och tillbaka medan jag traskar vidare och muttrar "tusan att jag glömde kameran..." Katten klättrar i träd, han hoppar på Scilla när hon far förbi, han springer ikapp med henne medan Scilla mest rusar runt som en tok med olika pinnar och kottar i munnen. De har verkligen vansinnigt roligt ihop! Jag skrattar gott åt deras upptåg. Det är verkligen fantastiskt med djur i hemmet!
Vi går upp på berghällen( eller rättare sagt jag går, de rusar) och njuter av naturen när den är som bäst. Solen lyser och Scilla är så makalöst vacker med glansig päls! När det så är dags att gå hem igen så kommer nästa fyrfoting! Han har smygit efter oss hela vägen och nu tänker han också leka. Stålis kastar sig in allt det roliga och Scilla och Sammy får nu förnyade krafter att fortsätta! Det är katter överallt, högt och lågt och en tokrolig hund som är i sitt esse! I mitten sitter jag och gapskrattar!
Då kommer en äldre man knallandes, han bor nästgårds och vi har träffat på honom emellanåt på promenaderna. Jag har aldrig sett honom le och han tycker att ett litet muttrande är allt som behövs när man hälsar. Det syns tydligt vad han tycker om att möta en hund i skogen( inte trevligt), Scilla har inte tid att hälsa så hon springer förbi honom på betryggande avstånd. Han stannar till, förmodligen för att framföra vissa klagomål när han får syn på katterna. Ögonbrynen åker upp ett snäpp när hunden blir jagad några meter av Stålis. Sammy väntar bakom en sten, kastar sig fram och klamrar sig fast på Scilla och får sig en kort ridtur. Jag kan inte låta bli att skratta högt. -"Det var som fan" sa gubben och gick sin väg. Jag tror faktiskt att det frustande ljudet han presterade var ett skratt.
