misscurlysue

Efter att jag skrivit förra inlägget så bad min dotter mig så snällt att läsa det högt för henne. Vad gör man då som engagerad förälder? Jo, man läser... Först för enbart dottern sedan utökades skaran av åhörare till att bestå av Scilla, resten av barnen och en av katterna. Att barnen hade utbyte av det hela förstod jag då de ju kan förstå det vi i dagligt tal kallar svenska, vad åhörarna med fyra ben fick ut av det hela ansåg jag just då vara något oklart. Katten stirrade kärleksfullt på mig och när jag för en kort sekund tittade upp så stirrade han för säkerhets skull mycket kärleksfullt även på den tomma matskålen. Aha, tänkte jag, katten tycker det är matdags. Han såg att jag förstod och började spinna högt. Barnen tjatade om att jag var tvungen att läsa en gång till, alla hade ju inte varit med från början...

Jag läste då självklart en gång till, nöjd över att barnen faktiskt ville lyssna till sin mor när hon läser sina egna alster. Katten fortsatte att stirra fast nu med ett visst missnöje i sina vackra ögon. Halvvägs genom högläsningen sätter han i halsen, hostar högt och ser ytterst grinig ut. En kall blick riktas mot mig medan han lämnar köket. Hela tiden sitter Scilla alldeles stilla bredvid mig, öronen står rakt upp och hon tittar på oss alla i tur och ordning. När så läsestunden är över så tänker alla barn gå till sina rum och de lovar att ABSOLUT inte spela x-box eller titta på tv... Scilla går till sin hög av leksaker, tuggar lite, nosar lite. 

Sedan börjar det som gör att jag nu förstår att min hund kan avkoda stora delar av det svenska språket. HON BJUDER IN ALLA TILL LEK!! Och så har det fortsatt! Jag som förut hade en soffpotatis inomhus har nu fullt sjå att hinna med alla dragkamper och vilda brottningsmatcher!! Det tar aldrig slut ska ni veta. När barnen kommer hem från skolan så möter hon dom hoppandes med en leksak i munnen och de stunder ingen leker med henne sitter hon och ser ganska moloken ut. Hon springer efter bollar, försöker smyga på katten, lägger leksaker i våra knän när vi tittar på tv, attackerar intet ont anande leksaker och barn, det är kort sagt full rulle inomhus. Och utomhus också för den delen.

Jag undrar så hur hon tänkte och kände när jag läste högt om hennes ovilja att leka inomhus och att barnen så gärna skulle vilja leka mera med henne inne i stugvärmen tex. när det regnar... Blev hon ledsen? Eller fick hon en AHA-upplevelse i stil med"- FÅR JAG DET!? HÄÄÄÄRLIGT!!" Jag tror mest på det sistnämda, det är nog mer "hundigt" att tänka positivt.