misscurlysue

Häromdagen så hade vi ett kort familjeråd på barnens begäran. Rena påhoppet skulle det visa sig, det hade absolut ingenting med demokrati att göra. På det hastigt ihopkallade mötet framfördes klagomål på mig; jag skall enligt barnens utsago snarka så till den milda grad att deras sömn blir lidande.

- Men det är min skönhetssömn! försökte jag lite spakt försvara mig med.
- Skönhet? sade mellansonen med uppriktig förvåning i sin unga stämma.
- Ja, skönhet!! väste jag. Tonåringen skrattade rått. -" Och förresten är det inte snarkningar, det ni hör är hur huden liksom stramas åt så att rynkorna slätas ut. Det kan låta väldigt högt."
- Varför är dom kvar iallafall? frågade dottern obarmhärtigt. Ännu mer skratt från tonåringen.

Nu var goda råd dyra- jag var väldigt medveten om att de påstådda snarkningarnas ljudnivå säkerligen slår det mesta i snarkningsväg. Jag har gott påbrå vad gäller just detta fenomen, min farmors snarkningar påverkade hennes grannes sömn till och med när de bodde i villa. Inte illa snarkat av en societetsdam. Jag har ihärdigt framfört böner till högre instans att få slippa vissa släktdrag, tex den kraftfulla skäggväxt som vissa damer dragits med, men i hastigheten tydligen glömt bort att undanbe mig snarkningar. Det enda jag nu kunde göra var att försöka leda bort barnens till något annat... Anfall är bästa försvar, tänkte jag...

- Ibland måste jag springa upp och hjälpa er in på toa när ni går i sömnen, och ni pratar i sömnen så ofta och mycket att jag ibland får för mig att här bor en väldigt massa människor jag fortfarande inte lyckats få syn på!!
- Det är omöjligt! sa tonåringen. De skulle dö direkt av alla gaser du släpper iväg....

Alla tre barnen skriker av skratt och en fortsatt diskussion är tyvärr omöjlig. Man får stå ut med mycket som mor. Jämrans demokrati...