misscurlysue

Julefrid på er alla!!  Det är något som vi är mästare på i vår familj- julefriden, efter att julklapparna har öppnats förstås. Innan dess råder kaos men för att råda bot på det så har vi infört traditionen med klappöppning direkt efter frukost. Det är ett av de bästa beslut som fattats här hemma, efter klapparna är alla glada och lugna och njuter av tillvaron!

Idag ska jag bjuda er på två små berättelser, den ena handlar om vad som utspelade sig för bara några timmar sedan vid frukosten här hemma och den andra handlar om min barndoms labrador Stella som var en ovanligt klok hund... Håll till godo!!

Vad samtalar man om runt bordet hos oss på julaftonsmorgon när gröten som kokat i en outhärdligt lång timme äntligen ligger på faten? Jo, Alfred Nobel förstås. Min mellanpojke har hakat upp sig på att det i Nobelfamiljen oxå fanns en lillebror som inte har fått samma uppmärksamhet som den internationellt mer gångbare Alfred( kanske han tycker sig se vissa likheter med sig själv?) , nu fanns det i rättvisans namn även en tredje broder men han miste ju livet i en oberäknerlig kontakt med brorsans explosiva uppfinning. När vi kommer in på ämnet brorsor som flyger i småbitar börjar han snegla på sin storebror och förklarar för honom att han kanske ska se upp nästa gång han beställer en hamburgare på McDonalds, det kan finnas en dynamitgubbe gömd mellan bröden. "Jaha, svarar tonåringen, vad heter den menyn då?"  "Det tänker jag inte berätta" blir den snabba repliken. Men min tonåring har redan kommit på det -"Det måste vara Big Bang, smaken som får dig att smälla av!"

Åsså går vi raskt vidare till en något mindre blodig julberättelse- den om Stella. Stella var en mycket stor labbtik, vackert ljusgul med mörka öron och precis så klok och busig som labradorer ska vara. Stella var oerhört förtjust i husses tofflor och ville gärna ha dom hos sig när det var dags för en tupplur och husets herre inte hade dom på fötterna. Då brukade hon hämta tofflorna och lägga dom framför sig, hon nosade noga och lade sedan huvudet på dom och sov. Hon tuggade ALDRIG, inte en tråd gick av när hon tog hand om dom. Ett år var det så dags för husets herre att få nya tofflor i julklapp, vi gick runt och sa till Stella att -"När husse får sina nya tofflor så ska du få dom gamla!!"

 Nåväl, julen kom och husse öppnade sin klapp och plockade fram innehållet. När han håller upp de nya tofflorna så reser sig Stella upp, hon fixerar tofflorna med blicken, stirrar på husse, sedan på tofflorna igen. Vi andra fnissar lite men ingen säger något. Plötsligt rusar Stella iväg, i vansinnesfart tar hon sig nerför trappen, vi hör henne springa fort fort och sedan kommer hon tillbaka i samma ursinnesfart. Med sig har hon de gamla tofflorna, de hon vårdat så ömt i flera år, hon tvärnitar och börjar med stor kraft SLITA SÖNDER dom!! Efter några sekunder är det bara trasor kvar men hunden är överlycklig!! Vi satt bara och gapade. Hur mycket begriper hundar egenligen?? Där fick ni något att förundras över så här i juletid. GOD JUL!!