Äntligen igång med bloggandet... 2010-08-31
Tanken är att här skall skrivas om våran hund som lystrar till namnet Scilla, uppkallad efter den vackra lilla blå vårblomman. Jag tyckte att det passade bra då hon är född sen vinter, lärde sig gå och springa när blommorna kom, är sällsynt vacker och dessutom blå, som hennes färg kallas för av hundfolk. Det var jag som enhälligt bestämde detta namn, hade barnen fått bestämma så hade hon nog hetat något mera Starwars-betonat, kanske med en dragning åt barbie-hållet. Som alla redan vet så är det dock som så att kärt barn har många namn( och hon är oss alla så oändligt kär ska ni veta) och här kommer alla hennes namn...
Mibisans Miss Curly Sue, Scilla, Racerråttan, Mattes vackra, Fladdermusöra, prinsesshunden och Struten
Scilla är en mycket skojfrisk hund som ibland imponerar med sin intelligens och ibland med sin uppenbara avsaknad av densamma. Jag tänker berätta om en episod som kanske var mer rolig än intelligent. Fast när jag tänker efter så är det kanske inte helt rättvist av mig att skriva så för hon gjorde verkligen sitt bästa för att lösa......
....Mysteriet med det trummande trädet. Anteckningar ur verkliga livet av Scilla.
Vi var ute i skogen min matte o jag. Det doftade underbart överallt och jag sprang så fort jag bara kunde, hoppade elegant över stock o sten och lyckades få matte att säga -Åhh! flera gånger. Allt var frid och fröjd ända tills jag gick fram till ett stort träd där det växer väldigt skojig mossa man kan slita upp o springa med i munnen. Jag hade just fått fatt på en lagom stor bit när jag hörde det. Trädet trummade. Jag stelnade till och sneglade lite på matte. Det blev tyst igen. Just som jag skulle ge mig av så började det trumma igen. En noggrann undersökning är vad som krävs tänkte jag och började nosa runt trädet och gräva i mossan. -Det är en hackspett! Titta däruppe! sa matte. Vadå uppe? Det lät ju INNE i trädet. En stålmannenblick hade varit bra att ha och jag tänkte att om jag bara stirrar tillräckligt länge på trädet ur diverse olika vinklar så kanske problemet kan lösas. -Men titta UPP ditt fån! Det är en hackspett... Mattes fåniga förslag tog jag ingen notis om, jag visste bäst själv som krävdes. Jag fällde upp mina fladdermusöron, tryckte nosen mot stammen och stirrade rakt in. På detta sätt förflyttade jag mig runt hela trädet men blev till slut tvingad att ge upp när matte ropade mig till sig. Mysteriet förblir än till denna dag olöst för nästa dag så undersökte jag trädet igen men då var det tyst. Jag stod länge vid trädet och lyssnade men nej, inget ovanligt.
Jag( matte) kan intyga att Scilla lade ned hela sin själ i sökandet efter trumman...
Haha, vad härligt Du skriver Nina:-). Vad kul att kunna följa Scilla och familjen nu framöver även via bloggen! Hoppas det gick bra på träningen i kväll. Här började det regna.......
Kram Marie, syster Sara, mamma Tikka och dom andra busen här hemma
Så kul med en ny trevlig blogg att följa. Lilla Scilla har jag haft förmånen att se växa upp med sina syskon och mamma och alla de andra lektanterna. Hon är ju så söt den lilla och episoden med det trummmande trädet är ju bara så kul. Livet med whippet eller hund överhuvudtaget bjuder på sånt här nästan hela tiden. Det är det som är tjusningen. Det måste ha varit otroligt intressant att följa den lillas tanke och reaktion – intelligent eller inte. Lycka till med bloggandet. Hälsningar Olga Sandlund i Motala (whippetentusiast)
Hej Scilla!
Vilken underbar blogg du har! Min matte har ju också en blogg, men där får jag tyvärr sällan skriva själv - det är oftast matte som skriver OM mig...
Kan också berätta att även jag kallas Fladdermusöra - fånigt, hur kan man få för sig att jämföra min vackra uppenbarelse med en FLADDERMUS!? Gillar bättre att bli kallad för Snygging och Gosing, och som tur det är så är det faktiskt vanligare...
Kika gärna in på min blogg också! Många kramar från syrran Perla!
