misscurlysue

Här hemomkring har vädret varit väldigt skiftande sista tiden. Iskallt  ena dagen och sedan plusgrader i dagarna två, tillbaks med iskylan, släng in lite regn med isbitsar i... Att alla promenadvägar vi brukar vandra fram på är isgator är ett skarpt understatement. Den snö som trots många dagars plusgrader fortfarande ligger i tjocka lager och drivor har fått ett lager av skare som bär upp även min aktingsvärda vikt. Det bör nog dock noteras att just där Scilla  lämnar högar som skall plockas upp är skaren av något tunnare karaktär och jag sjunker ner som en bautasten i kvicksand, svärjandes och viftandes. Jag har fått scenariot mycket målande beskrivet för mig av en skadeglad granne som till sin stora glädje har ett fönster strategiskt placerat. Det bjuder jag på, ett gott skratt förlänger livet.

Något som Scilla är mycket road av är moonwalk, hennes egna variant är betydligt svårare att efterlikna än Mikael Jackssons original. Det går till på följande vis; hon går upp på snöskaren, spärrar ut tassarna så mycket det bara går, spretar med benen på det mest uppseendeväckande sätt och börjar sedan ta sig fram. Hon är mycket djupt koncentrerad, har totalfokus på skaren, var brister den och var håller den?? Det går inte så bra alla gånger, hon vinglar och raglar, öronen står rakt upp och svansen far hit och dit för att hjälpa till med balansen. Hon ser ut som ett ufo som just landat men råkat beräkna syrehalten helt galet inför nedstigningen... Vi skrattar gott varje gång och då viftar hon på svansen så jag misstänker att hon skojar till det lite extra för vår skull!!

Häromdagen så äkte vi in till den fashionabla häst- och hundbutiken som finns i Flen för att prova ut ett par tikbyxor, hunddamen ifråga fyller snart ett år och jag tänkte vara förberred när första löpet kommer. Det fanns några olika modeller och prinsessmatten som fyllt hela nio år pep av glädje och ren extas när hon fick syn på ett par svarta tikbyxor som försetts med svart spets och paljetter. Jag är av princip emot dylika sätt att pynta sin hund så jag sa nej, sedan såg jag priset och sade NEJ!!! ...269 kr.... Sedan började turerna på catwalken när Scilla fick prova diverse modeller och storlekar, hon fann det mycket svårt att gå på ett normalt hundsätt när vi människor virade fast diverse saker på hennes rumpa. Allt gled av. Whippets är inte anpassade för tikbyxor. Till slut fanns bara ett par kvar att prova, nämligen de italienska( jodå, italienska...) spetsbyxorna. De satt som gjutna på henne. Perfekta, helt enkelt. Jag stönade och dottern jublade när Scilla skuttade fram och såg märkvärdig ut.

Den krassa sanningen är alltså den att hunden har det mest exlusiva i underklädesväg som finns i hemmet. Mina bomullstrosor står sig slätt i konkurensen, de är dessutom made in China och helt befriade från spets. Jag får väl ta en shoppingtur med någon vänligt sinnad väninna. Frivilliga??

Häromdagen så hade vi ett kort familjeråd på barnens begäran. Rena påhoppet skulle det visa sig, det hade absolut ingenting med demokrati att göra. På det hastigt ihopkallade mötet framfördes klagomål på mig; jag skall enligt barnens utsago snarka så till den milda grad att deras sömn blir lidande.

- Men det är min skönhetssömn! försökte jag lite spakt försvara mig med.
- Skönhet? sade mellansonen med uppriktig förvåning i sin unga stämma.
- Ja, skönhet!! väste jag. Tonåringen skrattade rått. -" Och förresten är det inte snarkningar, det ni hör är hur huden liksom stramas åt så att rynkorna slätas ut. Det kan låta väldigt högt."
- Varför är dom kvar iallafall? frågade dottern obarmhärtigt. Ännu mer skratt från tonåringen.

Nu var goda råd dyra- jag var väldigt medveten om att de påstådda snarkningarnas ljudnivå säkerligen slår det mesta i snarkningsväg. Jag har gott påbrå vad gäller just detta fenomen, min farmors snarkningar påverkade hennes grannes sömn till och med när de bodde i villa. Inte illa snarkat av en societetsdam. Jag har ihärdigt framfört böner till högre instans att få slippa vissa släktdrag, tex den kraftfulla skäggväxt som vissa damer dragits med, men i hastigheten tydligen glömt bort att undanbe mig snarkningar. Det enda jag nu kunde göra var att försöka leda bort barnens till något annat... Anfall är bästa försvar, tänkte jag...

- Ibland måste jag springa upp och hjälpa er in på toa när ni går i sömnen, och ni pratar i sömnen så ofta och mycket att jag ibland får för mig att här bor en väldigt massa människor jag fortfarande inte lyckats få syn på!!
- Det är omöjligt! sa tonåringen. De skulle dö direkt av alla gaser du släpper iväg....

Alla tre barnen skriker av skratt och en fortsatt diskussion är tyvärr omöjlig. Man får stå ut med mycket som mor. Jämrans demokrati... 
   

Häromkvällen satt jag och Scilla i soffan, väl nerbäddade med både kuddar och filtar så som sig bör när man har en whippet i huset, och tittade på den utmärkta filmen "Den enfaldige mördaren"( Stellan Skarsgård och Tage Danielsson bla). Jag trodde att det mest skulle vara jag som tittade och att hunden skulle sova sött men ack så jag bedrog mig. Detta var tydligen en film helt i Scillas smak och hon tog icke ögonen ifrån den under en hel timme!!

Där var grisar som sprang, hästar som gick, kor som råmade och ett och annat hundskall hördes också. Det fanns människor som pratade konstigt ( skånska och harmynthet passar varandra illa), de sjöng, viftade med armarna och annat konstigt. Där fanns dessutom något så fantastiskt som tre änglar som viftade med vingarna och vars stämmor ständigt upphov i de mest högljudda arior.

Scilla tittade med halsen sträckt rakt fram, hon fick sekunden senare rena rama giraffhalsen rakt upp, huvudet hölls på sniskan än åt ena hållet än åt andra, öronen växlade mellan spänd uppmärksamhet och fladdermusöron. Aldrig förr har väl en svensk film begrundats och beundrats med sådan inlevelse av en hund! En timme in i filmen började dock orken tryta och hon somnade. Hon blev så utmattad av detta bomardemang av svensk illvillighet, rädsla och envishet ( hon sov ju när de goda klev in på scenen) så att jag hade fullt sjå att få ut henne på kvällspromenaden.

Jag kan alltså (med erfarenhet bakom orden) rekommendera alla hundägare att införskaffa denna film på dvd för att på så sätt trötta ut hunden mentalt de dagar som det blir lite kortare promenader pga av regn eller ishalka... För det vet jag nu att hundar är kultursnobbar och det torde vara bättre med film än vinprovning i just hundkretsar. Om det inte är matte som provsmakar förstås.... 

...och allt mitt är mitt!! Det är Scillas motto för det nya året! Hon har den sista tiden uppvisat en väldig benägenhet att stjäla, hon försöker inte ens dölja det! När vi är hos bästisen Ida ( mina föräldrars labbtik) så tar hon inför helt öppen ridå en tur runt i huset och allt som bedöms vara av värde i ett whippetliv samlas ihop till en hög på Idas favoritfilt. När så högen nått en sådan nivå att labradoren börjar sucka så lägger sig Scilla där och ser märkvärdig ut.

 Om någon, labbe eller människa spelar ingen roll, försöker sig på att norpa någon av dyrgriparna med motiveringen att även Ida ska få leka så sträcker hon på halsen, ser väldigt förnärmad ut och försöker på alla sätt behålla "sina" saker på filten. Om Ida lyckas få tag på någon sak och joggar iväg så är Scilla snabbt på benen och startar en dragkamp för att återbörda föremålet till filten å det snaraste. Nu är det ju en gång för alla som så att en whippet har inte så mycket att sätta emot en labrador i en dragkamp så hon får vid dessa  tillfällen smaka den bittra smaken av nederlag.

Inte är hon så mycket bättre här hemma när det kommer fyrbenta gäster, ingen får röra något!! Hon är ingen ilsken hund så man ser enbart på hennes mimik att hon finner det djupt upprörande att en annan hund ens kan tänka tanken att nosa på hennes tuggben! För att inte tala om den platta tvättbjörnen eller hennes lila teletubbie!! Hon är aldrig aggresiv men hennes tonårsfasoner hoppas vi slippa snart...

Barnen och jag har nu startat nedräkningen till våren!! Snart är det dags för Scilla att ta sin tävlingslicens och det är något som vi alla ser fram emot!! Då kan Scilla använda sitt nya motto till att samla framgångar istället...

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR VI ER ALLA!! Vi kanske ses på tävlingsbanan... 
 

Om några timmar blir min äldsta pojke fjorton år. Lång och ståtlig är han, full av humor och egensinnighet. Han håller på att bli en lika fantastisk människa som vuxen som han varit som barn, ja jag vet att han fortfarande är bara barnet egentligen men det är bara att inse att det snart är dags för körkortet. Den här natten för fjorton år sedan så hände just det som hans pappa och jag skojade om flera veckor innan- det var snöstorm och det stod en älg på vägen när vi hastade in till BB. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig det kan hända att det dyker upp...

Det finns föralldel en tonåring till i huset, Scilla närmar sig den mogna åldern 11 mån och det märks. En stundom grav dövhet och ett växande intresse för allt spännande som är långt bort från matte. Fast hon har nu upptäckt att vi kan vara ganska nära varandra utan att jag kan göra ett smack mer än ösa okvädesord över henne där jag sitter fastkilad i diverse olika snödrivor som dyker upp med en irriterande regelbundenhet på våra promenader.

 Det är så mycket snö så att våra promenadkompisar Stålis och Sammy väljer att vara inomhus istället och använder där all den skicklighet en katt har till att fånga fötter, jaga vackra snören från paketen, lägga beslag på kartonger och andra viktiga kattuppgifter. Jag ser tydligt på deras miner att de anser sig vara oumbärliga för hushållet - vad annat kan jag göra än att å det varmaste hålla med?!

Apropå paket så måste man väl berätta vad Scilla tyckte om allt ståhej runt granen för några dagar sedan. Hon sov. Hårt. Dottern blev något förnärmad när Scilla knappt nosade på påsen med hundgodis, det avhjälptes genom att påsen öppnades och de mest ljuvliga dofter spred sig. I ett obevakat ögonblick åt hon upp allt och somnade om. När så mellanpojken fick en blå kamphamster( vem tusan har kommit på något så absurt???) som åker runt på golvet och låter på de mest ohamsterliga sätt vaknade Scilla. Hon fixerade kamphamstern med blicken och låg på helspänn i en kvart, sen somnade hon om igen. Livat värre alltså. Årets julklapp hemma hos oss var fyra nya dubbdäck, kanske inte världens roligaste för barnen men ack så nödvändigt...

Nu har min vackra hund stått bredvid mig en stund och stirrat och suckat, tydligen är det läggdags för mig oxå. Hon är noggrann med det- inte vara uppe för länge!! Har inte berättat för henne att tonåringar inte bryr sig om sånt....

Jag är något så vansinnigt arg så det finns icke ord nog att beskriva den tumult som rasar i mitt inre. Helt kort kan jag säga att det är tur för vissa personer att min bil inte fungerar som den ska annars hade det blivit ett rejält uppträde i min äldsta sons skola. En anmälan som ska skickas till skolverket håller jag på att författa och jag är vass med pennan... Vad är det då som orsakat detta flöde av negativa ord kanske ni undrar? Jo, det ska ni få veta...

Min äldsta son går i sjuan i en kommunal skola helt enligt hans egna önskemål och vad kommunen sagt sig klara. Han har diagnosen Asperger syndrom( en "lightvariant" av autism), muskulär hypotomi( han är mycket darrhänt och har dålig uthållighet i musklerna). Dessa diagnoser är ställda av läkare och psykologer för flera år sedan, inga överraskningar alltså. Skolan och vi föräldrar började även misstänka att han har dyslexi och utredning skulle inledas för två år sedan. Ett år senare kom så ett första utlåtande från skolan som visar på ganska svår dyslexi, ansökan om vidare utredning och ställande av diagnos skulle iväg. Man får räkna med mycket långa köer....

I Torsdags var vi då på utvecklingsamtal. Min pojke är helt fantastisk med att klara av att gå i vanlig klass, det är väldigt mycket för honom att hantera på dagarna och han gör sitt bästa. När vi går in på vad han har rätt till för stöd( lagstadgad rätt!!!) så vägrar skolan att ge honom en dator, vi har haft diskussionen förr men inget sker så jag var ganska tuff mot skolledningen. De hävdar dock att ska han ha dator så får vi föräldrar betala den. Inte ens med färdig dyslexidiagnos får han hjälp av skolan. Så det så. Och diagnosen dröjer ju så vi måste räkna med att han inte kommer att gå ut skolan med godkända betyg. Så det så. När jag påpekar att ett underkänt barn är vuxenvärldens misslyckande så blir det ganska sura miner. Intelligensen hos min pojke är skyhög, det är den väldigt ofta hos personer med Asperger, Einstein hade samma diagnos!

Jag säger bara en sak: FEL MORSA!!!

Börjar ringa runt i kommunen och får veta att självklart ska pojken ha en dator på skolans bekostnad, det är ju skolans plikt!! Får då också veta att SKOLAN FORTFARANDE INTE SKICKAT ANSÖKAN OM DYSLEXIUTREDNINGEN!!! Nu fick jag alldeles nyss veta att min häxjakt inom kommunen resulterat i att mitt barn slipper stå i kommunens kö, remiss är skickad till logoped. Tänk att man måste vara så insatt i alla regler för att ens barn ska få hjälp!! Stackars de barn vars föräldrar inte vet! Eller de barn vars föräldrar är analfabeter och kanske bär på hemska minnen från krig... 
Det är kanske inte så konstigt att det är så många barn som misslyckas i skolan.

Ursäkta denna urladdning, men kanske detta kan inspirera någon av er läsare att engagera er eller hjälpa någon liten parvel som kämpar sig fram här i livet. Det är inte lätt att hitta rätt i myndigheternas djungel och en hjälpande hand är nog mer än välkommen. Nästa inlägg lovar jag ska handla om andra saker!! Kanske en ljuvlig liten berättelse om min barndoms labrador Stella som överraskade oss alla en julafton... 

Jaha, då är det dags för STORA TÄVLINGSBLOGGEN!! Första kommentaren med noggrant återgiven hemadress vinner en finfin present med whippetanknytning... Först till kvarn! Glöm föralldel inte bort att läsa bloggen också!!

Denna vecka hade jag så väldigt fint planerad. För att livet fram till jul skulle bli lugnt och skönt så var tanken att det mesta skulle hinnas med nu- barnen har varit sjuka av och till så att det mesta har legat på is...

- Jag skulle in till optikern och låta densamme rätta till mina nyligen inhandlade( och svindyra...) "glarror". De sitter synnerligen hårt bakom öronen och ena skalmen är lite sned. Naturligtvis hade optikern stängt butiken en hel vecka och befann sig utanför landets gränser, omöjlig att nå.
- Nya vinterdäck skulle inhandlas och monteras på min bättre begagnade bil med hjälp av raska och sakkunniga gossar, det hela fick skjutas fram då äldste sonen plötsligt började må illa i skolan.
- När han började må illa i skolan och ringde mig så satt jag med min dotter på utvecklingsamtal, det hela fick raskas på väldigt och dottern blev något upprörd över brorsans ofina sätt.
- Julklappar skulle inhandlas, slås in och gömmas. För dom av er som vet hur trångt vi bor kan det te sig som en smått omöjlig uppgift. Nu kunde det inte genomföras då äldsta sonen kräktes, lillasyster fick hämtas i skolan dagen efter med huvudvärk.
- Visst arbete skulle klaras av så att en ansökan till EU kan lämnas in. Datorn hade aldrig hört talas om något så dumt och la av.
- Julpyssla med goda vänner... What can I say? Barnen kräktes=inget pyssel
- Jag och dottern skulle planera och även städa inför hennes kalas som går av stapeln på fredag( imorgon alltså) redan under onsdagen då jag visste att det skulle bli dåligt med tid idag( torsdag). Universum( eller en mer underjordisk kraft) såg detta och stoppade genast det hela med ett besök på akuten med mellanbarnet som fick en mycket rejäl förstoppning. Besöket tog tyvärr större delen av natten i anspråk då man först misstänkte blindtarmsinflammation så idag är han och jag väldigt trötta.

Nåja, jag ska nog hinna med det mesta ändå och för att höja julstämningen något för er alla så ska jag helt kort berätta en alldeles sann liten historia med viss religiös inriktning, dock icke på det sätt man förväntar sig i juletider...

Min kära dotter går på Flens Kristna Skola, en mycket välrenommerad skola med lite mer kristendomsundervisning. Hennes fröken är av det religiösa slaget och också väldigt engagerad pedagog. Personligen delar jag inte fullt ut hennes syn på det religiösa men det spelar mindre roll då skolan är SUVERÄN. Vi sitter där på utvecklingsamtalet och diskuterar olika aspekter på skolan då fröken plötsligt ber min dotter att läsa en berättelse om något "juligt" som hon skrivit själv. Sagt och gjort. Den unga damen harklar sig och sträcker på ryggen, stoltheten lyser om henne och jag förbereder mig på att få mig en dos Jesus och Maria.

- Det var en gång... börjar hon så smått. Det handlar om en flicka som hålls fångad som slav av sina föräldrar, hon får jobba dag och natt tills hon fångas av draken Tjing Tjong Kalsong Snopp Av Betong. Herr Snopp Av Betong är högst ovillig att lämna tillbaka sitt rov och stridigheter bryter ut. Det  hela får en ände med förskräckelse- ingen överlever.
Med ett stort leende lägger min dotter ner papprena på bordet igen. -"Så kan det gå!" deklarerar hon frankt.

Jag sneglar på hennes fröken som ler vackert. Det var mycket svårt att hålla masken kan jag lova, det går ju inte att börja gapskratta när barnet lagt ner sin själ i berättelsen.... _"Visst har barn fantastisk fantasi?!" kvittrar hennes fröken oskyldigt. Jag kan inte annat än att hålla med henne.

Har idag blivit påmind om hur olika vi tycker om mat, inget följer någon given mall. Mellanpojken vägrar konsekvent att äta allt som inte kan uppvisa en stor likhet med korv eller hamburgare. Tacos går föralldel bra och tacokryddad färs kan ätas med pasta. Dessa egenhändigt uppsatta begränsningar hindrar honom dock icke att titt som tätt utbrista- Jag får ju aldrig något annat!! När så sker så erbjuds han raskt att få smaka på allt annat som för tillfället står på bordet men han tar då och funderar ordentligt på om det är värt risken. Vid ett tillfälle så förvånade han oss alla genom att smaka på välkryddad, stekt halloumiost. Medan vi andra satt och begapade undret som skedde mitt framför våra ögon så talade gossen om att det var mycket gott men att han nu inte skulle smaka på fler nyheter det här året. Älskade ADHD barn.

Mina andra barn har inte riktigt samma rigida uppfattningar vad gäller kosthållningen, min dotter äter allt utom gröna ärtor och äldsta pojken börjar inse att han missar en hel del genom att inte prova så han har det sista året fått en del nya favoriter. Han jublar när det serveras broccolisoppa eller ost- och spenatsås till pasta.

Sedan har vi de fyrbenta i familjen, för den som bedriver studier i djurens favoritsmaker torde vårat hem kunna bjuda på en del överraskningar. Jag har inte mött någon endaste katt förutom våra som har följande favoriter;

Mycket bra mat för kastrerade katter
-ananasspad att slicka i sig
-bananbitar
-TOMATSÅS!!!!!
-philadeplhiaost
-kladdkaka

Mycket äcklig mat för kastrerade katter
-grädde
-leverpastej
-torrfoder efter kl 17.00

När de fyllde tre år i somras så bjöd vi dem på varsin minitårta gjord av leverpastej, tomatsås och lite grädde( det kan vara gott med grädde vissa dagar) kattskrällena slickade i sig tomatsåsen och lämnade resten. De gånger vi gör pizza blir Stålis så upphetsad när tomatsåsen ska på så att han hänger med klorna i mina byxor!!

Scilla förvånar också emellanåt med sina val av favoriter, eller framför allt med det hon väljer bort...

Väldigt bra mat för blivande racerstjärnor
-frusen hundskit
-nya torrfodret
-rå köttfärs
-pasta i små bitar
-ruttna fåglar

Väldigt äcklig mat för blivande racerstjärnor
-KORV( hon ryser...)
-pizzakanter
-groddar
-brödbitar( hon skäller ut dom)

Med tanke på hennes reaktioner på korvar så kanske man ska ta sig en funderare på om det är så nyttiga och bra råvaror i dom...

Nåväl, innan jag sätter mig i soffan med en chokladbit(= mycket bra mammamat) så utlyser jag en liten tävling så här i juletid -DEN SOM SKRIVER FÖRSTA KOMMENTAREN I MIN NÄSTA BLOGG OBS! NÄSTA BLOGG får en whippetinspirerad present på posten!! Kom ihåg att skriva adressen.... Håll koll på nästa blogg alltså!!


 

Tänk att det finns så många härliga vänner för både två- och fyrbenta!! Vi är lyckligt lottade vad gäller just den biten. Jag har just denna helg vad som kallas barnfri helg, alla barnen är hos sina pappor och njuter. Scilla och jag känner oss alltid lite ensamma först men sedan hittar vi på något roligt. Först en promenad i den underbara snön, ett sagolandskap sveper in oss i drömmar och förundran. Och föralldel även i kyla. Vi möter Malte och hans matte, Malte och Scilla blir alltid väldigt exalterade när vi möts, de har aldrig fått springa lösa för att leka av den enkla anledningen att Malte är en mycket stor( och mycket vacker) boxer som inget hellre vill än att brotta ner unga damer i snön. Han är kort sagt väldigt våldsam( inte elak) och stor så jag törs inte riktigt. Hans matte är av den trevliga typen och det blir en liten pratstund...

Snart traskar vi vidare och då möter vi spanieln Kompis. Scilla och Kompis brukar gräva tillsammans men nu går det inte för Kompis har opererat ryggen för diskbrock, aj-aj... Något längre fram får Scilla upp doften av en annan bekant- rådjurssteken. Rådjurssteken vill dock inte knyta någon närmare bekantskap med någon av oss och gömmer sig väl i skogen.

Lite senare på dagen åker vi till goda vänner för att få hjälp med bilen, bromsarna vill inte riktigt vara med. Härliga skratt, gott fikabröd och barn som leker med hunden hjälper till med att bygga upp stämningen inför advent. Sedan gör vi något som vi båda uppskattar väldigt mycket, sover tillsammans på soffan. Underbart!! Detta kan bara göras på rätt sätt med en whippet som knorrar av välmående...På kvällen åkte vi till "våran" tant -" tanten som inte är som andra tanter" som min tonårsson kallar henne. Det underbara smeknamnet säger egentligen allt, och hon är omåttligt stolt över det. Vi diskuterar politik, världshändelser och mystiska ting. Kvällen avrundas med en film( vi äääälskaaar att se på film tillsammans) nämligen Robin Hood med Russel Crowe. Mycket sevärd!! Scilla umgås med hennes hundar Stina och Tessa( spetsar) och lyckas även nu sova i soffan en stund...

Idag har jag bara slappat, en långpromenad ska det bli om en stund. Några telefonsamtal med riktigt goa väninnor som bor långt bort har jag hunnit med. Snart kommer en granne som bakar fantastiska bullar och kakor, hon lovade att ta med sig en hel påse till oss!! Jag är så hänförd över alla goda, roliga människor. Tack för att ni finns alla gamla och nya vänner(och de som kommer att bli...)!! 

Nu är det tredje gången gillt för detta nya inlägg... Två gånger tidigare har jag skrivit så underfundiga och trevliga texter som sedan försvunnit ut någonstans i etern, jämrans internet. Inget blev sparat eller upplagt på bloggen, det enda som de fakto stannat kvar är några fantasifulla yttranden från mig som vrålades fram i pur upphetsning. Dessa ord är nu för alltid inlemmade i mina barns ständigt växande ordförråd. Nåväl, något personligt ska alla människor förhoppningsvis lämna efter sig. De ämnen jag på ett så förtjänstfullt sätt skrivit om var i korthet så som följer....

SJUKSTUGA- Efter att jag klarat av nio dagar med feber så fick jag några få dagar då jag kunde gå sköna långpromenader i skogen. Sedan började barnaskaran klaga på illamående och ont i magen. När så magsjukan var avklarad så kom feber, ont i halsen och rethosta... Jag kommer att få omboka deras utvecklingsamtal IGEN...

JULGARDINER- för första gången i mitt liv har jag lagt pengar på nya julgardiner. Vid uppsättningen av dessa så var hela familjen samlad i köket, ditlockad av nyhetens behag( där ser man hur ofta det byts gardiner i hemmet). Alla barn och djur kommenterade det hela med spridda kommentarer i stil med   -Åhhsååfiiint!! - Men mamma ska man inte vänta till själva julafton? - Jag är snuvig! - I år tycker jag att vi har en ren istället för tomte... -Ska man slänga de gamla gardinerna? - Får jag spela x-box? - Jag mår illa... - Vafaan morsan, det är ju bara rödrutiga tygstycken! - Mamma, jag kan se din mage!!   Scilla gick fram och tryckte in nosen i tyget flera gånger, hon gör så med allt som ska kollas- nosen ska tryckas in. Katterna upptäckte att gardinerna går ända ner till golvet vilket ger ett utmärkt utgångsläge för busiga kattklor...

WHIPPETNOSEN- Hon är rolig med detta, våran vackra hund. Allt nytt ska undersökas meddelst rejäla intryckningar med nosen. Av detta har hon kunnat dra vissa slutsattser som kan vara henne till nytta i livet.

Bra saker man kan göra med nosen
- Hitta frusen hundskit under snön, gott!
- Leta fram godis i soffan
- Undersöka gäster. Eller flockmedlemmarna...
- Kolla att det är sjyssta leksaker
- Känna vibrationerna i trädet när hackspetten är igång
- Blåsa bubblor i vattenpölar

Mindre bra saker att göra med nosen
- Trycka in den i terriern Olles rumpa
- Trycka in den i katten Stålis rumpa
- Köra in den i en myrstack och andas in
- Placera den vid tonårshusses rumpa när han är magsjuk

Man får bara hoppas att man själv är lika klok och drar nytta av de erfarenheter som livet bjuder på. 

    

En av anledningarna till att det blev just en whippet som fick bo hos oss var att det är en ras som, precis som jag, tycker att promenader i blask och regn och blåst hör till de saker man helst undviker. En kort promenad för att hunden inte lärt sig nyttja toaletten inomhus är vad som behövs enligt rasstandarden.

 Nåväl, det hela började mycket lovande för några dagar efter att Scilla kommit till oss så visade hon tydligt vad hon tyckte om nämnda väderlek. Vi skulle ut på väldigt kort promenad i regn och rusk. När vi gått en bit så känner jag något som trycker mot mitt ben. Jag går några steg till men trycket finns kvar och jag tittar ner medan jag traskar vidare. Det är Scilla som hittat ett mycket bra sätt att slippa få regn i ögonen!! Hon blundar så hårt att ögonen blivit till russin, alldeles skrynklig är hon, och nosen har hon tryckt in i mitt lår, på så vis vet hon vart vi ska gå!! Jag tar några kliv till åt sidan och hon hänger med med russinögon och intryckt nos!! I det ögonblicket förstår jag att det kommer att bli många whippets i hemmet.

Säg dock den lycka som varar. I och med att Scilla fick sig en bästis så förändrades hela kittet. Hennes bästis och nya idol är mina föräldrars labradortik Ida och som ni säkert vet så är labradorer oerhört positivt inställda till allt som har med vatten att göra oavsett vilken temperatur det för tillfället råkar vara. Ida har med största nit och redbarhet erbjudit Scilla en vidareutbildning till vattenhund och Scilla har nappat, så att säga. I gengäld har Scilla tränat upp Idas snabbhet så att mina föräldrar nu är stolta ägare till södermanlands snabbaste labrador.

De två väninnorna springer genom vattenpölar, har dragkamp om fina pinnar mitt i de värsta lerpölarna, ligger i det våta gräset och äter ruttna päron och springer fort fort och tvärnitar så att de glider i leran. Detta innebär att jag numera får gå långa promenader även i dåligt väder tillsammans med en hund som är helt exalterad över alla möjligheter som döljer sig i minsta vattenblänk. För att inte tala om när vattnet förvandlats till SNÖ!!! Vilka möjligheter!! Man kan åka kana på magen, man kan skutta med spretiga ben, man kan gräva fort som tusan...

 Jag kan intyga att det inte är helt enkelt att gå lugna promenader just nu med all snö överallt men hennes ben verkar fungera alldeles utmärkt så hon har faktiskt fått springa fem minuter i snön.VILKEN LYCKA!! VILKEN FART!! VILKEN VACKER HUND!! Det blir nog många whippar ändå....

... Kan enkelt beskrivas på följande vis; hund som bara får gå koppelpromenader, halvtaskigt väder och extremt förkyld och febrig morsa. De kunde alltså haft det roligare... Men imorgon hoppas jag att jag mår bättre för då blir det halloweenfika för barnens kompisar. På grund av min hälsostatus (no good) så ska jag idag hålla mig kort här på bloggen, jag lovade att berätta hur det avlöpte hos veterinären idag så det är det som får bli!!

Scilla kom, Scilla såg, Scilla segrade... Alla blir så charmade av henne! Inte så konstigt då hon ju är en makalöst trevlig och vacker hund!! Det verkar som om läkningen går fantastiskt bra, hon linkar bara till någon enstaka gång ibland här hemma och har SVÅÅÅRT att gå lugnt på promenaderna nu. Det finns ju så mycket skoj att pyssla med, vackert glänsande kastanjer som man kan kasta iväg alldeles själv, prassliga löv, uppkäftiga talgoxar... Hon verkar inte nämnvärt påverkad och veterinären började nästan ifrågasätta sin första diagnos. Sista smärtlindringspillret tas i morgon bitti så frampå kvällen bör sanningen om smärtan uppenbara sig. Hon behöver nog inte fler trodde veterinären. Jag hoppas och tror att hon har helt rätt!!

....är vad jag fick på halloweenfesten i lördags! -"Roligaste utstyrseln!" tjoade värdparet glatt vid prisutdelningen. "Vadå rolig?" tänkte jag. Jag hade planerat denna naturtrogna dräkt i ett år utifrån vad jag uppfattat var det OTÄCKASTE värdparet visste, nämligen ett träd. De bor i en äldre villa med stor trädgård och ett antal träd. Åtminstone var det ett antal träd tills de upptäckte de väldiga mängder löv som segnade ner på marken och lade sig ovanpå de halvruttna äpplena. Allt mixades sedan samman med lerjorden... Mannen och frun i huset åsåg detta med ren fasa i sina ögon och gjorde snabbt upp en handlingsplan som innebar slutet för alla träd utom två som står och darrar...

Jag kom sålunda klädd som träd, löv syddes fast på en ytterst bekväm tröja, ett mycket stort och naturtroget fågelbo av björkris på huvudet med tillhörande kråka i (tack o lov för barnens gosedjur) och till sist grå mjukisbrallor som stammen. Pricken över i:et var en hund (återigen ett gosedjur) som syddes fast längst ner på stammen med benet lyft i en klassisk kisspose. Tyvärr uteblev tydligen den air av skräck som jag hoppats på ;)) I övrigt var festen befolkad av diverse tolkningar av Greve Drakula, vampyrer, djävulen, troll, zombies, varulvar, mordlystna skogshuggare, häxor och en bläckfisk. Allt detta i kombination med värdparets ambition att förvandla sitt hem till ett slott med diverse hemsökelser gjorde festen till något alldeles extra!! FANTASTISKT ROLIGT!! Stort tack till värdparet som alltid ordnar så läskigt bra Halloweenfester!!

Scilla då?! Jo, hennes skada läker bra såvitt jag kan bedömma, i lördags kunde hon för första gången sträcka på sig och hon använder sitt ben mer aktivt. Lite stelt är det och hon haltar fortfarande men det går åt rätt håll!! Vi ska till veterinären igen på torsdag så jag lämnar väl en ny rapport här då!! Tills dess...

...HAPPY HALLOWEEN!! 

Nu kommer då den utlovade dokumentationen av Scillas äventyr- först hos hundvakten sedan vidare till veterinären och till sist de ytterst stillsamma promenaderna hemmavid. Det sistnämda är något katterna har mycket svårt att begripa, en hundkompis som inte springer?! "Köp en ny" tycks de tänka,-"aldrig i livet!" svarar jag. De ser mig då djupt i ögonen, suckar och bestämmer sig för att ytterligare en gång ha fördragsamhet med den oföretagsamma matten.

Det var i måndags som det hände. Jag skulle först på möte med mina kollegor och sedan skulle jag raskt till doktorn med äldsta sonen. Han har en längre period lidit av migrän, yrsel och illamående och nu ska det utredas. Då jag förstod att det skulle bli livat värre och ta lång tid hos läkarn( blodprov skulle tas..) så lämnades Scilla hos goda vänner tidigt på morgonen. Hon har varit på besök hos dom många gånger och det finns oxå en lekkamrat vid namn Gåva så tiden skulle nog gå fort för henne trodde jag. Väl inne hos doktorn så stänger jag av mobilen och den förblir avstängd flera timmar då sonen , precis som jag misstänkt, absolut ICKE tänker samarbeta. När mobilen sätts igång så kommer samtalet som vände uppochner på tillvaron en stund....

-"Scilla har brutit benet!" ylar hundvakten fullkomligt förkrossad. Bit för bit nystas det hela upp, det är inte helt enkelt då jag blir lite chockad och hon naturligtvis är jätteledsen. Till slut utkristalliseras vad som hänt och så här var det- Scilla och Gåva( stor korsning mellan labbe, tervueren, sheltie, doberman och ganska överviktig) latar sig på köksgolvet när dörren öppnas av en besökare som ju givetvis måste hälsas välkommen på alla möjliga hundsätt. Ytterdörren står öppen och hundarna springer ut. Besökaren tänker inte mer på det och går in och stänger dörren bakom sig. Scilla upptäcker rätt snart att ingen tänker stoppa henne vid tomtgränsen och ger sig glad i hågen ut på äventyr i samhället, Gåva som kan gränsen stannar hemma. När det uppdagas att en hund saknas så blir det ett väldigt spring och ropande, och Scilla som vet att det ibland finns godis när man kommer fort sätter full fart på tassarna. Hon kommer från landsvägen( jag ryser...) och det går undan...

Gåva ser nu att hon har en uppgift att fylla mitt i denna kalabalik, hon beräknar avstånd och hastighet och placerar sig med beslutsam min mitt i den beräknade anloppsbanan( hon har gjort så förr..) och spänner sig inför smällen....och det smäller rejält. Ett högt klonkande ljud följs av Scillas vrål och skrik, hon drar upp vänster bak och skakar som ett asplöv. Två timmar senare vill hon fortfarande inte stödja på benet, skakar och gnyr. Det är nu jag får samtalet och jag åker genast dit. Väl framme kan jag konstatera att benet är helt och tassen ok, problemet verkar sitta högre upp i höften eller bäckenet. Letandet efter en veterinär tar sin början och det blir givetvis ett besök hos en sådan.

Hvarsta veterinärklinik i Eskilstuna får den stora äran att ha Scilla som patient och det konstateras att hon har fått en rejäl muskelbristnig vid höften, det kan eventuellt vara en spricka i bäckenet men det hålls för mindre troligt. Hursomhelst så är det samma behandling nämligen de i början nämda stillsamma promenaderna och smärtstillande piller som smakar lever. Vi aktiverar henne så gott det går med hjärngympa( bortkastad tid enligt katterna) och massor med kel... Det märks att hon har ont men det hon lider mest av är att hon inte kan hoppa upp i lillhusses säng själv. Då ser ögonen så ledsna ut så att våra hjärtan smälter och vi lyfter upp henne, hon gräver ner sig och sover tungt, en läkande sömn... 

Alla i våran familj är funtade på det viset att piller bara intas vid vissa tillfällen, tillfällen som då oftast är förknippade med sjukdom och akut smärta. Det finns ett undantag- vitaminer och mineraler som mina söner tar var dag. De är tyvärr mycket konsekventa vad gäller grönsaker och frukt- det är inget man äter i onödan i deras värld. Det hör ihop med deras handikapp, de har en helt annorlunda känselupplevelse i munnen och många saker blir därför svåra att äta. Kakor går däremot utmärkt att inmundiga, tack å lov ;)!! 

Ibland blir det ju nödvändigt att svälja ner medicin och detta sätter mig som mor och matte på hårda prov. Ingen, och jag menar verkligen ingen, sväljer ner eländet frivilligt. Vilket liv det blir!! När så det arma barnet( det är ju oftast dom som behöver) gett upp och låtit det främmande ämnet inkräkta på deras heliga kroppar så vilar hela hemmet i en välbehövlig tystnad under en lång stund...

Igår föll det sig inte bättre än att hela åtta piller skulle ner i olika magar. Ett fullkomligt unikt tillfälle hos oss kan jag lova. Äldsta sonen måste under två månader ta fyra piller om dagen, katterna skulle avmaskas och Scilla, vår vackra Scilla, har gjort sig väldigt illa i vänster bakben/höft och måste få smärtstillande( mer om Scillas skada skriver jag imorgon..). Efter en längre diskussion med sonen så gick han med på att utan bråk ta sin medicin två gånger om dagen. Jag pustade ut en stund för att sedan ta itu med de fyrbenta...

-"Leta rätt på någon av katterna" sade jag till mellanpojken. Av någon outgrundlig anledning så kan inte jag hämta katterna när det är avmaskning på gång, de verkar förstå vad som väntar och gömmer sig med stor framgång. Han kommer med Sammy som ovetandes om det förestående övergreppet spinner högt och visar upp sötaste pussmunnen. Han ser mig och tystnar tvärt( HUR KAN DE VETA VAD SOM VÄNTAR?), Jag tar honom i min famn, sätter honom mellan mina ben och kopplar ett järngrepp, bänder upp munnen och släpper ner tabletten, allt i flygande fläng då skaderisken för mig ökar dramatiskt med varje sekund som går. Nu måste katten svälja oxå...men se det tänker han inte alls det. Ut åker tabletten, katten sätter klorna i mina händer och häver sig upp ur greppet, några klor hamnar i mina lår. Djupt in i mina lår... Sonen hämtar katten igen och ett nytt försök görs. Återigen så misslyckas jag, pillret ligger halvt upplöst i mitt knä och katten återfinns efter en stunds letande under min säng. Han tänker inte komma fram frivilligt. Vi tvingar fram honom och lindar ett badlakan ganska hårt runt kroppen för att hindra klornas framfart, tvingar upp munnen och lyckas få ner pillret.

Sedan är det katten Stålis tur. Hela familjen bävar nu för den katten har mycket kraft i sina muskler och ett mycket envist drag i sin personlighet. Striden blir ungefär så som jag befarat, het och blodig men till slut så lindas även han in i ett badlakan och medan han stirrar stint på mig och öser eder över mig och mina efterkommande så trycker jag i honom pillret. Sedan kräver båda katterna att få gå ut, väl utanför dörren springer Sammy fort som en gasell bort till granntomten medan Stålis kräks upp allt....

Scilla då? Jo, jag höll fram pillret i handen och SLURP! så var den borta!! 
 

Efter att jag skrivit förra inlägget så bad min dotter mig så snällt att läsa det högt för henne. Vad gör man då som engagerad förälder? Jo, man läser... Först för enbart dottern sedan utökades skaran av åhörare till att bestå av Scilla, resten av barnen och en av katterna. Att barnen hade utbyte av det hela förstod jag då de ju kan förstå det vi i dagligt tal kallar svenska, vad åhörarna med fyra ben fick ut av det hela ansåg jag just då vara något oklart. Katten stirrade kärleksfullt på mig och när jag för en kort sekund tittade upp så stirrade han för säkerhets skull mycket kärleksfullt även på den tomma matskålen. Aha, tänkte jag, katten tycker det är matdags. Han såg att jag förstod och började spinna högt. Barnen tjatade om att jag var tvungen att läsa en gång till, alla hade ju inte varit med från början...

Jag läste då självklart en gång till, nöjd över att barnen faktiskt ville lyssna till sin mor när hon läser sina egna alster. Katten fortsatte att stirra fast nu med ett visst missnöje i sina vackra ögon. Halvvägs genom högläsningen sätter han i halsen, hostar högt och ser ytterst grinig ut. En kall blick riktas mot mig medan han lämnar köket. Hela tiden sitter Scilla alldeles stilla bredvid mig, öronen står rakt upp och hon tittar på oss alla i tur och ordning. När så läsestunden är över så tänker alla barn gå till sina rum och de lovar att ABSOLUT inte spela x-box eller titta på tv... Scilla går till sin hög av leksaker, tuggar lite, nosar lite. 

Sedan börjar det som gör att jag nu förstår att min hund kan avkoda stora delar av det svenska språket. HON BJUDER IN ALLA TILL LEK!! Och så har det fortsatt! Jag som förut hade en soffpotatis inomhus har nu fullt sjå att hinna med alla dragkamper och vilda brottningsmatcher!! Det tar aldrig slut ska ni veta. När barnen kommer hem från skolan så möter hon dom hoppandes med en leksak i munnen och de stunder ingen leker med henne sitter hon och ser ganska moloken ut. Hon springer efter bollar, försöker smyga på katten, lägger leksaker i våra knän när vi tittar på tv, attackerar intet ont anande leksaker och barn, det är kort sagt full rulle inomhus. Och utomhus också för den delen.

Jag undrar så hur hon tänkte och kände när jag läste högt om hennes ovilja att leka inomhus och att barnen så gärna skulle vilja leka mera med henne inne i stugvärmen tex. när det regnar... Blev hon ledsen? Eller fick hon en AHA-upplevelse i stil med"- FÅR JAG DET!? HÄÄÄÄRLIGT!!" Jag tror mest på det sistnämda, det är nog mer "hundigt" att tänka positivt. 

Våran Scilla är underbar på alla vis men hon har en egenskap som enligt mina barn skulle kunna utvecklas något mera...Det är det här med leken inomhus. Hon har från att hon kom till oss varit "whippetvärdig" och kan bara vid enstaka tillfällen tänka sig att sjunka så lågt att hon leker inomhus. Barnen får jobba hårt om det ska bli någon action, det kan krävas mutor i form av godis. De gör verkligen allt för att Scilla ska få fart på benen, de gömmer godis( mycket uppskattat), de rullar bollar( konstigt och något man behöver sitta och tänka på en stund), de viftar med favoritsakerna och kastar iväg( jättekonstigt för det mesta, ibland hämtas det tillbaka), de låtsas äta upp favorisakerna( fruktansvärt. Ibland görs desperata hjälpinsatser). Det absolut bästa sättet att få fart på det förnäma hundskrället är att kura ihop sig på golvet och pipa... Då sparas det icke på resurserna, hon hoppar på oss, hon gräver, hon tar tag i håret och drar, hon trycker sig in under "piparn" och utnyttjar sin väldiga kraft till hävstångsprincipen... Fast efter en stund så tycker hon att det räcker och vill gärna gosa lite istället.

Utomhus är det en annan femma. Fullt ös och alla som vill får vara med. Pinnar, barn, kottar, matte, älgskit, alla vi möter, mossa, stora och små stenar.... Allt kan användas!! Till och med en o annan boll som rullar. Till slut är det vi människor som tröttnar och bara vill gosa istället. Då får vi nöja oss med att titta på när hon hoppar högt och långt och springer jättefort, stoppar nosen i vattnet och blåser bubblor( jo, det gör hon faktiskt) och gräver snabbt som bara den. En vinthund "in action" är ju så makalöst vacker att se på så tiden går fort kan jag lova.

Väl inomhus igen så transformeras hon till en soffpotatis av högsta dignitet. Hon intar de mest märkliga positioner och sover... När så kvällen närmar sig läggdags även för matte så vaknar hon till, kikar "under lugg" på mig, trycker hårt med tassarna på mig, biter uppmanande i luften, knorrar och pratar,viftar på svansen. Om jag svarar på lekinviten så kan lova att fjädrarna i soffan får sig en omgång av en hysteriskt leksugen whippet. Natten är hennes lektid, iallafall inomhus. Utomhus är det ju mörkt!! Där kan man ju inte leka...

I lördags var det klubbmästerskap i Norrköping och Scilla sprang för glatta livet! Hon är så superfokuserad och snabb när hon springer så hoppet finns om en karriär som kapplöpningshund!! Med hem kom en vinst bestående av pipben, godis, lyxmat, allt nerlagt i en liten korg. Tack alla klubbkamrater för en trevlig dag! Snacka om att man får mersmak!

Jag har funderat väldigt mycket på det här med foder till hunden... Är det verkligen roligt med torra kulor? Är det roligare med samma kulor fast uppblötta med vatten? Hur nyttigt är det på en skala? Och hur mycket protein och fett från lämpliga källor finns det i konserverna? Många frågor och svaren får man vara lite envis för att hitta. Är dock övertygad om att så naturligt som möjligt är det bästa så nu ska jag lära mig allt som går att lära om hundens behov och bli en "BARFARE". Så tips på lämplig litteratur och ev. kurser mottages tacksamt!! Kanske du har egna erfarenheter som du vill dela med dig av? Väntar med spänning...

Scilla är mycket intresserad av allt som kan sväljas så jag räknar med att en förändrad kost inte ska vara några problem. Faktum är att hon med glädje skulle kasta sig över matskålen om så pinnar och kottar överströsslade med lite mossa var det som erbjöds för dagen. Kanske lite harkulor oxå för den lena känslans skull. Just nu ligger hon och demolerar ett märgben. Hon verkar ta i lite extra, kanske hon tänker på de tre läckra rådjurstekarna som hon INTE fick springa efter i morse. De hoppade fram precis framför oss och sprang iväg med långa, eleganta språng. Några meter efter kom Scilla med lika imponerande språng och öronen på skaft! Jag ropade EN gång på henne, hon vände om och kom till mig! Duktig duktig hund och mängder av godis!!

Eftersom vi nu är inne på foder så måste jag nog få presentera en av Scillas stora idoler-"HON SOM KLIPPER GRÄSMATTORNA". Aldrig tidigare har väl en fastighetsskötare blivit så hyllad!! Scilla bara måste hälsa varje gång och glufsar glatt i sig det goda goda gräset. Gräsleverantören själv är inte svårflirtad alls då hon haft en whippet tidigare så båda är lika lyckliga när de möts. Jag misstänker att den perfekta måltiden för Scilla består av klippt gräs, några kottar och färsk rådjurstek...avslutas med några klappar och en mjuk soffa eller säng....mmm

Så har vi då klarat av ytterligare en promenad i skogen. Det kan tyckas att det inte borde vara något att hurra för och egentligen kan jag nog hålla med. Man sätter på halsband och koppel, går ut genom dörren, riktar in stegen mot skogen och på lämplig plats släpper man sin hund lös en stund och går sedan hem. Hunden är då givetvis med tillbaka hem...

 Eller så kan man göra så här; halsband och koppel på och ut genom dörren. Där ser Scilla genast sin "skattgömma"( hon får lägga alla fina pinnar, kottar och övriga dyrgripar på en särskild plats) och gör ett enormt känguruhopp ända fram dit. Hon letar glatt snörvlandes fram favoriten, en lååång barkslamsa och börjar skaka den ordentligt. När hon gör så så blir den till en piska, och den piskar till hennes rumpa gång på gång. Hennes blickar säger mig att hon misstänker att det är jag som ställer till med eländet, hon blänger ordentligt på mig innan det är dags att gå vidare mot skogen. Vi kommer in på stigen, jag släpper henne( jag har tränat grymt mycket inkallning ska ni veta) och njuter i fulla drag av skogsdofter och sol...

Då hör jag hur det dundrar av tassar i marken, fort går det!! Scilla står framför mig och spanar efter det vindsnabba, jag spanar också. Det är katten Sammy!! Som en furie tar han sig fram bland löv och pinnar! "SKOJ!!" tänker Scilla och lägger in högsta busväxeln, de springer fort fort tillsammans och det prasslar så underbart! De två brukar ju busa i skogen men idag var det något alldeles extra. De rusar omkring, fram och tillbaka medan jag traskar vidare och muttrar "tusan att jag glömde kameran..." Katten klättrar i träd, han hoppar på Scilla när hon far förbi, han springer ikapp med henne medan Scilla mest rusar runt som en tok med olika pinnar och kottar i munnen. De har verkligen vansinnigt roligt ihop! Jag skrattar gott åt deras upptåg. Det är verkligen fantastiskt med djur i hemmet!

Vi går upp på berghällen( eller rättare sagt jag går, de rusar) och njuter av naturen när den är som bäst. Solen lyser och Scilla är så makalöst vacker med glansig päls! När det så är dags att gå hem igen så kommer nästa fyrfoting! Han har smygit efter oss hela vägen och nu tänker han också leka. Stålis kastar sig in allt det roliga och Scilla och Sammy får nu förnyade krafter att fortsätta! Det är katter överallt, högt och lågt och en tokrolig hund som är i sitt esse! I mitten sitter jag och gapskrattar!

Då kommer en äldre man knallandes, han bor nästgårds och vi har träffat på honom emellanåt på promenaderna. Jag har aldrig sett honom le och han tycker att ett litet muttrande är allt som behövs när man hälsar. Det syns tydligt vad han tycker om att möta en hund i skogen( inte trevligt), Scilla har inte tid att hälsa så hon springer förbi honom på betryggande avstånd. Han stannar till, förmodligen för att framföra vissa klagomål när han får syn på katterna. Ögonbrynen åker upp ett snäpp när hunden blir jagad några meter av Stålis. Sammy väntar bakom en sten, kastar sig fram och klamrar sig fast på Scilla och får sig en kort ridtur. Jag kan inte låta bli att skratta högt. -"Det var som fan" sa gubben och gick sin väg. Jag tror faktiskt att det frustande ljudet han presterade var ett skratt.